Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÖGEL rø3gel2, r. l. m.; best. -n; pl. röglar.
Etymologi
[sv. dial. (Hall., Skåne) rögel, rågel, m.; jfr sv. dial. (Hall.) rögla, f., d. røgle, røg(e)l; till den avljudande stam som föreligger i RUKA, sbst.1, o. RÖK, sbst.1 — Jfr RYCKLOR]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) liten hög av torvstycken som lagts upp för att torka; jfr RÖK, sbst.1 4. (Hon) Röglade torv i stora röglar. GbgP 1951, nr 313, s. 14.
Avledn.: RÖGLA, v. [sv. dial. (Hall.) rögla, rågla; jfr d. rögle, nor. dial. røykla] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på skuren torv: lägga upp i (små) hög(ar). GbgP 1951, nr 313, s. 14.

 

Spalt R 4318 band 23, 1962

Webbansvarig