| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÖKELSE rø3kelse2, r. l. f. (Luk. 1: 11 (NT 1526) osv.) ((†) n. Upp. 8: 3 (NT 1526: mykit rökilse), Syr. 50: 9 (Bib. 1541), BrefNSkolH 320 (1811)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
a) (numera föga br.) abstr., om brännande av ämne (l. blandning av ämnen) som alstrar (en för ett l. annat syfte utnyttjad) rök (särsk. motsv. RÖKA, v.2 1 a, om sådant brännande ss. inslag i religiös kult, rökoffer); ngn gg äv. konkretare, om enskilt fall av sådant brännande (särsk.: rökoffer). Alt folkit war vtan till (dvs. utanför tämplet) j theres böner, så lenge som rokilsen (sannol. felaktigt för rökilsen) skedde. Luk. 1: 10 (NT 1526; Bib. 1541: rökelsen, Bib. 1917: rökoffret förrättades). I catholska culten (anordnas) processioner kring fälten, under böner och rökelser. Lysander RomLittH 99 (1858). Rökelsen verkställes enligt alla konstens regler av en klok. FoF 1915, s. 26 (i fråga om behandling av ett föremål, som troddes underlätta barnsbörd). Rökelsen betraktas i den romerska kyrkan .. som en gudsdyrkande handling. Hellerström Liturg. 38 (1932).
b) konkret: ämne (l. blandning av ämnen) som (vanl. i form av pulver) brännes för att alstra (en för ett l. annat syfte utnyttjad) rök (särsk. om harts från vissa arter av släktet Boswellia Roxb. l. släktet Juniperus Lin., olibanum, virak, rökelseharts); äv. om den gm brännandet alstrade röken; särsk. dels motsv. RÖKA, v.2 1 a, om (ämne l. blandning av ämnen som brännes för att alstra) välluktande rök ss. inslag i religiös kult, dels motsv. RÖKA, v.2 1 c, om rökmedel som antändes för att desinficera l. sprida vällukt i bostadsrum l. behandla sjukdom o. d.; jfr RÖK-VÄRK, sbst.1 1. Bränna, tända rökelse. ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 107 (1521). (De vise männen) oploto theres håffwor, och ladhe .. (Jesus) gåffwor före, gull, rökilse, och mirram. Mat. 2: 11 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Här til (dvs. vid diarré) är .. godh een Rökelse aff .. (bl. a.) Storace och Beck, Thetta Pulver strödes på glör, och röken låtes stijga vp i Lifwet. Chesnecopherus RegIter B 4 a (1613). Rökelse .. (dvs.) et slags välluktande Gummi, af Trädet Juniperus Lycia, som växer i Arabien. Orrelius (1797). I processionen deltog .. ärkebiskopen, som i guldstickad dräkt bar det heliga sakramentet i skyar av rökelse. Lagergren Minn. 4: 69 (1925). Trollrökelse .. kallas också Blandad rökelse, Tolv slags rökelse och Spansk rökelse, och med den rökes ännu mot anfäktelser, trollskott och annat djävulstyg. Gentz Lindgren 193 (1931). — jfr KREATURS-, MASTIX-, TROLL-RÖKELSE m. fl. — särsk. i uttr. ren (förr äv. vit) rökelse, om harts från vissa arter av släktet Boswellia Roxb., i sht Boswellia Carteri Birdw. Reent rökilse. 2Mos. 30: 34 (Bib. 1541; Bib. 1917: rökelseharts). Man skal (till en salva) taga Grekisch Beek, Swafwel, hwitt Rökelse, aff hwario lijka myckit, och stöta them sönder. Månsson Åderlåt. 105 (1642). 3 gran hvit Rökelse .. nedsvälgdt, är godt (för minnet). Bruno Gumm. 11 (1762). (I judarnas heliga rökelse ingick bl. a.) lebonah (ren rökelse i egentlig mening). NF 14: 258 (1890).
2) [eg. utvidgad anv. av 1 b] (tillf.) motsv. RÖKA, v.2 2, om tobak. De unga flickorna (i Delsbo) ha sitt lilla tobaksbräde vid sängfoten, varpå de karva sönder den illaluktande rökelsen. Landsm. XI. 4: 30 (1896).
3) (i vitter l. högre stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (b); jfr RÖK-VÄRK, sbst.1 2. LPetri DialNattw. I 1 a (1562). Trones guld och bönens rökelse. Rogberg Pred. 1: 119 (1827). De romantiska naturer, som låtit katolsk rökelse fördunkla och skymma andlig klarhet och fri forskning. Wirsén i 3SAH 7: 161 (1892). — särsk.
a) (väl)lukt, doft; jfr RÖK, sbst.2 4, RÖK-VÄRK, sbst.1 2 e. Det välluktande ogräset Anthoxanthum spridde flitigt sin rökelse överallt mellan andra markens örter. Holmström LändStränd. 1: 73 (1913).
b) dyrkan, lovprisande, hyllning, smicker, beröm; jfr RÖKA, v.2 1 a δ. Kellgren (SVS) 6: 150 (1786). Wallins tal osade af rökelse till H. M., som var närvarande (i Svenska akademien). AnderssonBrevväxl. 2: 234 (1836). Jag fann mig (efter utgivandet av ”Uppgörelse och löfte”) plötsligt omgiven av en rökelse, som mestadels inte gällde sådana partier i boken som uttryckte något personligt, utan de tomma paradnumren. Malmberg StyckVäg 153 (1950). — särsk.
α) i sådana uttr. som bränna l. frambära l. strö l. (upp)tända (sin) rökelse (stundom äv. tända o. d. rökelser) för l. inför ngn l. ngt, offra l. upptända (sin) rökelse åt ngn l. ngt, betecknande att ngn hyllar l. dyrkar l. lovprisar l. smickrar ngn l. ägnar ngn (överdrivna) hedersbetygelser resp. hyllar l. dyrkar l. lovprisar ngt (jfr RÖK-VÄRK, sbst.1 2 a, c); i uttr. tända rökelse för ngt äv.: gm hyllning l. smicker söka vinna ngt. Ludvik XIV förtjente .. ej all den rökelse, som åt honom offrades. Silverstolpe i 2SAH 2: 359 (1802). AJourn. 1814, nr 242, s. 3 (: frambära). Den dag jag ovärdigt tändt rökelse för den kungliga gunsten — skall jag aldrig våga se Er i ansigtet. Strindberg Brev 1: 93 (1871). Sedan jag strött denna rökelse för henne, kom (osv.). Hillman Palacio Valdés SSulp. 153 (1899). Den rökelse tiden upptänder för sitt eget beläte. Norström NMänn. 3 (1906). Renässansens skönhetskult .. brände sin rökelse för (kurtisanen Imperia). Söderhjelm ItRenäss. 277 (1907). Kalla till dig (dvs. Babylon) jordens folk i flockar, / att tända rökelser inför din stol. Procopé DiktUrv. 58 (1912).
(1 a, b) -BARK, r. l. m. [jfr t. weihrauchrinde] till rökelse använd bark av trädet Liquidambar orientalis Mill. l. trädet Liquidambar styraciflua Lin. Synnerberg (1815). Simmons Jönsson 429 (1935). —
-BLANDNING. särsk. konkret: blandning av ämnen som vid antändning alstra (i ett l. annat syfte utnyttjad) rök. Iduna 3: 91 (1812). —
-BLÅ. (i vitter stil) blå som röken av rökelse; fylld av blå rök av rökelse. Jag drömmer i rökelseblå katedraler. Henning Sept. 35 (1936). —
-BRÄNNARE. (tillf.) person som bränner rökelse (på ett rökelsefat som han bär); jfr -bärare. Rydberg Ath. 17 (1859). —
(1 a, b) -BUSKE. [efter lat. virga turea] (†) rökelseträd. Adlerbeth Buc. 75 (1807). Dens. Ov. 90 (1818). —
-BÄRARE. (tillf.) person som bär rökelsefat; jfr -brännare. Janzon Prop. 2: 43 (1908; lat. orig.: odoriferes). —
(1 a, b) -DOFT. doft av rökelse; särsk. mer l. mindre bildl., ss. symbol för katolska bruk l. katolicism. FoF 1915, s. 23. Romantikens sagospel strömma av rökelsedoft, och flera av de ledande romantikerna gingo över till katolicismen. Almquist VärldH 7: 350 (1928). —
(1 a, b) -ESSENS. jfr essens II b. Rökelseessens .. är en alkoholisk lösning av benzoeharts, storax, perubalsam, tolubalsam och eteriska oljor. Kjellin (1927). —
(1 a, b) -GRÄS. [växten är rik på välluktande eteriska oljor o. användes förr ss. rökmedel] (†) dvärgbusken Thymus vulgaris Lin., timjan. SPF 1816, s. 228. —
(1 a, b) -GUBBE, r. l. m. (numera föga br.) rökgubbe avsedd att sprida vällukt i bostadsrum. Hagberg Shaksp. 8: 346 (1849). Rökelsegubbar, med vilka luften kunde ”rensas”. Linder Tid. 40 (1924). —
(1 a, b) -HARTS. [jfr nlat. resina turis] harts varav rökelse beredes; särsk. (äv. i uttr. rent rökelseharts), om harts från vissa arter av trädsläktet Boswellia Roxb., i sht Boswellia Carteri Birdw. Wikström ÅrsbVetA 1843—44, s. 357. Tag dig välluktande kryddor .. och jämte dessa vällukter rent rökelseharts .. och gör därav rökelse. 2Mos. 30: 34 (Bib. 1917). —
(1 a, b) -KAKA, r. l. f. (†) rökmedel i form av en kaka l. klump, rökgubbe, rökljus; jfr rök-kaka. Lind 1: 1255 (1749). 2VittAH 13: 237 (1830). ÖoL (1852; med hänv. till rökgubbe). —
(1 a, b) -KAR, n. [fsv. rökilsa kar (i bet. 1)]
1) kärl vari rökelse förbrännes (gm att strös över glödande kol); i sht om sådant (inom den katolska kyrkan använt) kärl som består av en skål (med l. utan fot) o. ett genombrutet lock (genom vilket rökelseångorna tränga ut) o. som är försett med kedjor i vilka det kan bäras o. svängas av o. an; äv. om avbildning av sådant kärl ss. symbol för gudsfruktan; jfr rök-kar. Upp. 8: 3 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Tu forgyltt Rökelse kar, medh huitta kiädier. G1R 13: 283 (1541). Tessin Bref 1: 28 (1751; om avbildning ss. symbol för gudsfruktan). I de på offerborden uppställda rökelsekaren skulle (i Assyrien o. Babylonien) ceder och cypress förbrännas. Gentz Lindgren 189 (1931). jfr mässings-rökelsekar m. fl.
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. i uttr. som beteckna dyrkan l. lovprisande l. smicker (jfr rökelse 3 b). Rydberg 2: 310 (c. 1875). Har du läst den där Heidenstam, för vilkens dikter Karl Otto Bonnier svänger rökelsekaren som en trogen katolsk korgosse! Levertin (1888) i 3SAH LIV. 2: 60. särsk. (i vitter stil) om blommas kalk; jfr -kärl slutet. Fröding Stänk 58 (1896). Hemmer Skärseld 46 (1925).
Ssg: rökelsekar-svängande, p. adj. (tillf.) till -kar 1: som svänger rökelsekar. Adelsköld Dagsv. 4: 90 (1901; om korgossar). —
-KORN. [fsv. rökilsa korn] jfr korn 6. Schroderus Os. 1: 220 (1635). Krusenstjerna Fatt. 2: 50 (1936). —
(1 a, b) -KRYDDA, r. l. f. ämne ur växtriket, som användes till rökelse; numera bl. (i sht om ä. förh.) i pl., om blandning av aromatiska droger, avsedd till rökning mot sjukdom; jfr rök-kryddor. Lind 1: 495 (1749). Gentz Lindgren (1931). —
(1 a, b) -KUR; pl. -er. (i sht förr) kur varvid person som är sjuk (l. tros vara förhäxad o. d.) behandlas med röken av rökelse. FoF 1915, s. 23. Hippokrates brukade rökelsekurer .. mot kvinnosjukdomar. Gentz Lindgren 191 (1931). —
(1 a, b) -KÄRL. rökelsefat l. rökelsekar. Brasck Apg. I 2 b (1648). särsk (i vitter stil) bildl., om blommas kalk; jfr -kar 2 slutet. Atterbom LÖ 1: 132 (1824). —
(1 a, b) -LAMPA. lampa som användes för att förbränna rökelse. SvTyHlex. (1851). Indiska rökelselampor. SkånD(B) 1958, nr 44, s. 16. —
(1 a, b) -LJUS, n. (i sht i Kina tillvärkad) cylinderformig figur av ämne(n) som vid antändning alstrar (alstra) välluktande rök (använd dels ss. ett inslag i kinesisk religiös kult, dels för att sprida vällukt i bostadsrum o. d.); förr äv. om rökelsesticka; jfr rök-gubbe 1, rök-ljus. Osbeck Resa 126 (1751, 1757; om rökelsesticka). 2NF 15: 755 (1911). —
-MOLN. (i sht i vitter stil) moln (se d. o. 3 a) som uppstår av röken från rökelse. Phosph. 1810, s. 34. Melander UnderlL 331 (1912). särsk. i mer l. mindre bildl. anv., i uttr. som beteckna dyrkan l. lovprisande l. smicker; jfr rökelse 3 b. Hans maj:t insvepte sig behagligt i det rökelsemoln, som göteborgarne upptände för honom. Carlén Skuggsp. 1: 176 (1861, 1865). —
(1 a, b) -OFFER. rökoffer; äv. i mer l. mindre bildl. anv., i uttr. som beteckna dyrkan l. lovprisande l. smicker (jfr rökelse 3 b). Fåfänga personer pläga gerna smickra andra, för att i sin ordning blifva återbetalda med rökelseoffer. Rademine Knigge 1: 114 (1804). 2NF 24: 147 (1916). —
(1 a) -PROCEDUR. (mera tillf.) procedur varvid ngn l. ngt utsättes för röken från rökelse. FoF 1915, s. 26. —
(1 a, b) -SKÅL. skål för förvaring av rökelse; äv.: rökelsekar. Hildebrand KyrklK 111 (1875). IllSvOrdb. (1955; om rökelsekar). —
(1 a, b) -STICKA, r. l. f. (i sht i vissa länder i Asien o. Afrika använd) sticka som består av sådant trä (l. på vilken stycken av sådana ämnen äro fastklistrade) som vid förbränning alstrar (alstra) välluktande rök; särsk. om sådan sticka som brännes (framför gudabild) ss. ett inslag i religiös kult; jfr -kvist, -ljus, -pinne, -stav, -stång. Hedin Transhim. 1: 277 (1909). —
(1 a, b) -STÅNG. = -sticka. Bladh (o. Hornstedt) 105 (1783; i Kina). Rosenius Himmelstr. 287 (1903; i Kairo). —
(1 a, b) -TALL. [jfr t. weihrauchkiefer; trädets harts är välluktande] (numera föga br.) det amerikanska trädet Pinus tæda Lin., loblollytall. ÖoL (1852). TySvOrdb. 2710 (1932). —
(1 c) -TALLRIK. (†) tallrik på vilken ingredienser som alstra en desinficerande gas blandas. Wetterbergh Penning. 346 (1847). —
(1 a, b) -TELNING. (†) telning av rökelseträd; jfr -trä 1. Såsom en rökelse teelning om sommaren. LPetri Sir. 50: 8 (1561; Luther: der Weirauchbaum; Apokr. 1921: Libanons grönska). —
(1 a, b) -TRÄ. (†)
(1 a, b) -TRÄD. [jfr t. weihrauchbaum] träd varav rökelse utvinnes; särsk. om vissa arter av (det i delar av Asien o. Afrika förekommande) trädsläktet Boswellia Roxb. (i sht Boswellia Carteri Birdw.). Wikström ÅrsbVetA 1837, s. 235. —
-TUNG. om luft: rökelsemättad; äv. i utvidgad anv., om lokal: där luften är rökelsemättad. Hellström Malmros 154 (1931; om lokal). Luften var rökelsetung. Östergren (1937). —
(1 a, b) -URNA. (om asiatiska förh.) urna vari man bränner rökelse(stickor). Rosén Buck GJord. 330 (1932). —
-VATTEN. (†) (av rökelse framställd) välluktande vätska. Sedan man (vid dödsfall hos turkarna) tvått kroppen med såp-lödder, och derefter med rosen- och rökelse-vatten, betäckes den med rika kläder. GT 1788, nr 34, s. 2. —
(1 a, b) -VÄRK, n. (†) konkret: rökelse; jfr rök-värk, sbst.1 1. Kiöping Resa 20 (1667). Wallin Bref 241 (1849). —
(1 a, b) -ÅNGA, r. l. f. i sg. l. (vanl.) pl., om rök från rökelse. Strindberg SvÖ 1: 373 (1883; i pl.). —
Spalt R 4399 band 23, 1962