Etymologi
[av t. rösche, raskhet, sluttning, lutning (med tanke på vattens avrinning), vattengrav, stoll, till t. rösch, rask, brant, spröd (fht. rōsc(i), rask), möjl. i avljudsförh. till isl. horskr, rask, klok, fsax. horsk, klok, horsco, adv.: raskt, häftigt, fht. o. feng. horsc, rask, l. (åtminstone delvis) en sidoform till resch, rask, till fht. rasc (se RASK, adj.). — Jfr RYSK, adj.4]
(†)
1) i fråga om gruvgång: lutning (med tanke på den vattenavrinning som den möjliggör), fall (se fall, sbst. V 1). Rinman 2: 845 (1789).
2) om grav l. jordrymning vid bärgvärk; i ssgn DAG-RÖSCH.
Spalt R 4560 band 23, 1962
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
