| Publicerad 1963 | Lämna synpunkter |
SABLA sa3bla2, äv. (mera tillf.) SABLANS sa3b-lan2s, adj. oböjl. o. adv. Anm. Skämtsamt användes en superlativform hos Karlfeldt FridLustg. 72 (1901: den allra sju sablaste bula).
(starkt vard.) i attributiv l. adverbiell anv. ss. (jämförelsevis svagt) kraftuttryck (betecknande dels vrede l. förbittring l. förargelse l. otålighet l. överraskning l. bestörtning l. förvåning o. d., dels att ngn l. ngt avviker från det vanliga i ett l. annat hänseende) l. ss. förstärkningsord: ”förbaskad” (”förbaskat”); utomordentlig(t), obeskrivlig(t), oerhörd (oerhört) o. d.; jfr SABLIG. LoW (1889). ”Sa’ du nitton, Erika? Nu begriper jag chäsen. Det skulle vara tjugu, förstår du, en för hvarje krischa, men han räknade fel på en. Det är en sabla karl, den kaptenen.” Sandberg GHusH 125 (1897). En sabla konstig maskin. Dagen 1898, nr 205, s. 3. Att vara lärare det var ett sabla snickeri. Norlander AllvSkämt 43 (1918). En sablans bra uppfinning. Dens. Skål 101 (1921). Sabla brev! sade han bittert med sammanbitna tänder. Munsterhjelm 3PojkSpetsb. 5 (1931). Ögonaböj blev det en sabla rusning med nådeansökningar. Mezzrow o. Wolfe Dans 354 (1953). — jfr SJU-SABLA.
Anm. Tillf. förekommer i samma bet. äv. savla [ombildning av sabla gm anslutning till DJÄVLA l. kontamination av satan(s) (se SATAN) o. DJÄVLA]. Sjöman Lekt. 90 (1948).
Spalt S 22 band 24, 1963