| Publicerad 1963 | Lämna synpunkter |
SACKADERA sak1ade4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ING.
1) (†) draga häftigt i tyglar l. tömmar för att straffa l. väcka häst; jfr RYCKA, v.1 13. Dalin 703 (1871). Ekbohrn (1904).
3) (numera föga br.; se dock slutet) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: ryckig, ojämn, hackig; särsk. i fråga om skriftlig l. muntlig framställning. Frey 1850, s. 222. Han tvärstannade, och först efter en stund fortfor han, i uttryckslös saccaderad ton. Benedictsson Peng. 205 (1885). Att uttala verserna så saccaderadt, som om det vore prosa. Lundegård LaMouche 137 (1891). 2NF (1916). särsk. (mindre br.) med. om (ljudet av) andning l. om rörelse; särsk. i uttr. sackaderad spasm, om små ryckningar i musklerna som åtfölja en rörelse. Ett mycket tydligt sackaderadt andningsljud. Petersson FysUnders. 185 (1908). Sackaderad spasm. LbKir. 3: 671 (1922). Wernstedt (1959).
4) [jfr 3 slutet] (mindre br.) med. ss. vbalsbst. -ing, om hackig, av små pauser avbruten andning l. muskelryckning. Den patologiska sackaderingen höres mest på mera begränsade ställen (på bröstkorgen). Petersson FysUnders. 185 (1908). Rigorn (dvs. styvheten) i armarna starkare med antydd saccadering. SvLäkT 1935, s. 72.
Spalt S 34 band 24, 1963