Publicerad 1963   Lämna synpunkter
SAFFRA, v.; anträffat bl. i inf. o. p. pf. -ad.
Etymologi
[sannol. av ä. t. saffern, avledn. av saffer, saffran (se SAFFRAN); möjl. dock (åtminstone delvis) bildat i sv. till SAFFRAN efter mönster av sådana ordpar som LÄNGTA : LÄNGTAN; jfr eng. saffron, fr. safraner]
(†) färga med saffran. (Sv.) Saffrat. (T.) Gesaffert. (Lat.) Croceatus. Schroderus Dict. 218 (c. 1635). Schultze Ordb. 3962 (c. 1755).

 

Spalt S 72 band 24, 1963

Webbansvarig