| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAM- ssgr (forts.):
1) motsv. -bo, v. 1, = -byggare a; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Egenkärleken, ”ensamhetens sambo,” såsom Platon uttrycker sig. Emanuelsson Plut. 2: 200 (1842; gr. orig.: τὴν ἐρημίᾳ ξύνοικον).
2) motsv. -bo, v. 2, = -byggare b; äv. i mer l. mindre bildl. anv. Emanuelsson Plut. 1: 369 (1842). Tegnér Niniv. 32 (1875; bildl., om språk som talas vid sidan av ett annat). särsk. bildl., om djur i förhållande till ett l. flera andra djur som leva på samma plats l. inom samma område. Häri liknar .. (fjällugglan) sin sambo på fjellen Falco Gyrfalco. Nilsson Fauna II. 1: 75 (1835). —
-BO, sbst.3, n. (numera föga br.) bo (se bo, sbst.1 5) som tillhör flera personer gemensamt; oskiftat bo; samfällt bo; särsk. i uttr. leva i (förr äv. hålla) sambo med ngn, bo tillsammans med ngn o. gemensamt utnyttja ett gemensamt ägt bo. Bröder och slägtingar, hwilka .. härtills lefwat i sambo med hwarannan. SPF 1815, s. 95. Carlén Köpm. 1: 139 (1860: hålla sambo). Hustruns handlingsförmåga .. (har) med avseende å samboet inskränkts. Hernberg Rättsh. 43 (1922).
Ssgr (numera föga br.): sambo-delägare. delägare i ett av flera gemensamt ägt bo. Hernberg Rättsh. 58 (1922).
-levnad. om förhållandet att flera personer bo tillsammans o. gemensamt utnyttja ett gemensamt ägt bo. Hernberg Rättsh. 56 (1922).
(1 a) -BO, v., -ende ((Agardh o.) Ljungberg III. 3: 99 (1859) osv.), -ning (se -boning); -erska (mera tillf., SvLittTidskr. 1963, s. 149, osv.).
1) bo tillsammans i samma bostad l. hus, sammanbo; dela bostad; äv. om djur: bo i samma bo o. d.; äv. i uttr. sambo med ngn (jfr 2); särsk. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. (äv. i substantivisk anv.). SthmStadsord. 2: 197 (1706). Nidhads drottning .. eller möjligen en annan kvinna, som .. sambott med henne, kallas ”armringens Eir”. Rydberg Myt. 2: 466 (1889). SvDjurv. 301 (1903; i p. pr., om djur). SFS 1920, s. 577 (i p. pr. i substantivisk anv.). särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv., om institution: dela lokal (med en annan). Denna isärsprängning af de förut samboende afdelningarna till sjukhusets alla skilda delar hade (osv.). BtRiksdP 1900, 8Hufvudtit. s. 147.
2) bo på samma plats l. inom samma område l. ss. nära grannar o. d., sammanbo; äv. om djur: leva på samma plats l. inom samma område; äv. i uttr. sambo med ngn (jfr 1); särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Carlstedt Her. 3: 72 (1833). Rosenius SvFågl. 5: 48 (1936; i fråga om andarter).
3) (i vitter stil) i oeg. l. bildl. anv. av 1 o. 2; särsk. med saksubj. betecknande egenskaper l. känslor o. d.: uppträda l. förekomma tillsammans l. på samma gång l. hos samma person. Inom ett menniskohjerta samboende känslor. Nyblom i 2SAH 57: 150 (1880). —
-BONING. [jfr -bo, v.]
1) (numera föga br.) till 1 a, abstr., motsv. -bo, v. 1: samboende. En ligurisk bondgård är ett stenhus, bygdt med längan mot söder och konstruerad för samboning. Strindberg TrOtr. 2: 116 (1884, 1890). Dens. Skärk. 51 (1888).
2) (†) till 2, konkret, om boning i förhållande till en därmed jämställd boning; anträffat bl. i bild. Kyrkan kan icke betrakta skolan såsom ett hus på utmarken, utan fast hellre såsom en samboning på inegorna. Genberg VSkr. 1: 77 (1867).
Spalt S 440 band 24, 1964