| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAM- ssgr (forts.):
-HÄVD. (numera föga br.) jur. om förhållandet att två l. flera personer o. d. gemensamt bruka l. nyttja ngt; särsk. i uttr. vara l. ligga i samhävd, om jord o. d.: brukas l. nyttjas av två l. flera personer o. d. gemensamt; förr äv. i uttr. hava samhävd i ngt l. bruka ngt under samhävd, om person l. hemman: bruka l. nyttja ngt gemensamt (med ngn l. ngt); jfr -bruk 1. De .. wedersakade sig (dvs. sade sig icke) någon samhäfd att wilja eller kunna hafwa uti fisket. AktsamlKungsådreinst. 262 (1732). Ulfaxerud et Hemman, som altid haft i skog och mark samhäfd med Ufwe. Fernow Värmel. 124 (1773). (Värmlänningarna måste) gifwa årliga afgifter för sina Fisken .. dem de förut .. brukat om hwarandra i enighet under samhäfd. Därs. 181. Så länge jorden ligger i samhäfd (kan hemmanet icke skötas på bästa sätt). RR(InrCiv.) 15/7 1802; jfr BtRiksdP 1878, I. 1: nr 18, s. 8 (: så länge jorden vore i samhäfd). —
(2) -HÖRA. höra samman (med ngn l. ngt); företrädesvis i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: sammanhörande. Weibull LundLundag. 55 (1884; p. pr.). En .. desinfektionsapparat, som borde samhöra med hvarje telefon. SödermNyh. 1894, nr 97, s. 2.
Avledn.: samhöring, om person m.||ig., om sak r. l. m. (numera föga br.) om varelse l. företeelse som hör samman med en l. flera andra; anträffat bl. i pl., om varelser osv. som höra samman (sinsemellan l. med en l. flera andra) l. bilda en samhörig grupp. Wulff SvRim. 48 (1898; om samhöriga ord). Bondfångare och deras samhöringar falskspelarne. LD 1905, nr 68, s. 2. Samhöringar här, enstöringar där. PT 1909, nr 108 A, s. 3 (om personer i spårvagn). Jönsson Gagnv. 251 (1910; om samhöriga växter). —
(2) -HÖRIG. som hör samman (med ngn l. ngt); nära förbunden; (när)besläktad; äv. övergående i bet.: solidarisk; jfr samman-hörig. Lyttkens o. Wulff Samhörighet 4 (1886). Ännu i dag betrakta sig landskapets innebyggare .. i många fall såsom samhöriga. Carlson 1Skolgeogr. 1 (1889). (Landsfogden) var .. på allt sätt fritagen af samhöriga öfversåtar. Högberg Vred. 3: 254 (1906). Vem vågar förneka, att det äkta studentkynnet i grund och botten är samhörigt över hela jorden? Aurelius Männ. 78 (1935). jfr o-samhörig. —
-HÖRIGHET~002, äv. ~200, r. l. f. [till -hörig] om egenskapen l. känslan att vara samhörig (med ngn l. ngt) l. om förhållandet att två l. flera varelser l. företeelser äro samhöriga; äv. övergående i bet.: solidaritet; äv. med bestämning inledd av prep. till, betecknande grupp o. d. till vilken två l. flera varelser osv. gemensamt höra; jfr samman-hörighet. De kände en innerlig samhörighet (med varandra). NF 5: 714 (1882). Om samhörighet och dess förhållande till ljudenlighet i fråga om språkbeteckning. Lyttkens o. Wulff (1886; boktitel). En ny växt, som så nära överensstämmer med moderväxten, att den kunnige med lätthet konstaterar deras samhörighet till en och samma art. Sjövall AlkÄrftl. 5 (1908). Det ville inte bli någon glättig samhörighet vid tebordet. Krusenstjerna Fatt. 3: 236 (1937). Insinuationerna om bristande samhörighet med det andliga ståndet (i en skrivelse från det lägre prästerskapet till biskoparna 1650) voro väl främst riktade mot Johannes Matthiae. KyrkohÅ 1939, s. 177. jfr o-, ras-, stats-samhörighet m. fl. särsk. (numera mindre br.) konkretare, om samhörig grupp. HA 9: 118 (1886).
Ssgr: samhörighets-anda, r. l. f. anda som kännetecknas av samhörighetskänsla. TT 1898, Allm. s. 79.
-band, n. (i vitter stil) band (i oeg. l. bildl. anv.) som förenar två l. flera samhöriga varelser l. företeelser. Hjärne BlSpörsm. 4 (1899, 1903).
-grundsats. (i fackspr.) samhörighetsprincip; särsk. (språkv.) = -hörighets-lag 2. Tegnér Natur 34 (1886).
-känsla. känsla av samhörighet (med ngn l. ngt l. ngra l. mellan ngra). Fyris 1860, nr 1, s. 2.
-lag, r. l. f. l. m. 1) psykol. psykologisk lag enligt vilken föreställningar som en gång uppträtt samtidigt i medvetandet ha benägenhet att reproducera varandra, koexistenslag; i sht i sg. best. PsykPedUppslB 2087 (1946). 2) språkv. regel enligt vilken samhöriga ord i största möjliga utsträckning stavas på samma sätt (t. ex. så att en avlednings stavning i största möjliga utsträckning överensstämmer med dess grundords); i sht i sg. best. Tegnér Natur 31 (1886).
-princip. (i fackspr.) princip som bygger på samhörighet; särsk. (språkv.) = -hörighets-lag 2. WoJ (1891; vid stavning). TSvLärov. 1950, s. 381 (i fråga om studium av diktverk).
Spalt S 513 band 24, 1964