| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAMMANHÅLLNING sam3an~hol2niŋ, äv. (numera bl. tillf.) TILLSAMMANHÅLLNING tilsam3an~, r. l. f.; best. -en; pl. (†) -ar (LBÄ 2—3: 180 (1797)).
1) motsv. SAMMANHÅLLA I 1: handlingen att hålla samman (ngt som är sammansatt av) olika föremål; förhållandet l. tillståndet att (ngt som är sammansatt av) olika föremål hållas (hålles) samman. Till sammanhållning genomdragas (bär-)bjelkarne (i en byggnad) med svagare skrufbultar på hvar 6—8 fot. Rothstein Byggn. 459 (1859). SFS 1908, nr 25, s. 10. — särsk.
a) motsv. SAMMANHÅLLA I 1 c: förhållandet att ett ämnes olika delar hänga samman l. bilda en sammanhängande massa o. d., sammanhängande konsistens, koherens. Gundberg Tegel 1 (1860). Växtlimmet .. ger seghet och sammanhållning åt mjöldegen. Grafström Kond. 8 (1892).
b) motsv. SAMMANHÅLLA I 1 e: förhållandet att ägodelar l. egendom hållas samlade (hålles samlad) ss. en enhet l. på en hand l. icke skingras; förr äv. om det förhållandet att ngt sparas l. icke förslösas l. (konkret) om ngt sparat o. d. (Lat.) Compendium .. (Sv.) Sparning, sammanhåldning. Florinus Voc. 120 (1695). Varaktigheten af slägternas sjelfständighet borde försäkras genom sammanhållning af deras både fasta och lösa egendom under manlig styrelse. Järta 1: 231 (1832).
2) motsv. SAMMANHÅLLA I 2 o. III 2: förhållandet att en grupp l. grupper av personer l. en flock l. flockar av djur hålles (hållas) l. håller (hålla) samman; stundom med bibet. av 4. Till slagets för Svenskarne lyckliga utgång bidrog .. de Svenska truppernas utmärkta tapperhet, stridsvana och sammanhållning. Mankell Fältsl. 423 (1858); jfr 4. Jag (ser) stora flockar (kärrsnäppor) i tät sammanhållning lyfta och åter falla in vid stränderna. Rosenius SvFågl. 4: 205 (1933).
3) bildl., motsv. SAMMANHÅLLA I 3 a o. II 2: förhållandet att olika länder l. folk l. samhällen l. de olika elementen i ett land osv. hålla(s) ihop l. att ett land l. folk osv. håller ihop l. att den samhälleliga gemenskapen i ett land osv. upprätthålles. De nordiska rikenas ofantliga utsträckning, som försvårade deras sammanhållning till ett helt. Odhner Lb. 117 (1869).
a) förhållandet att (en grupp l. grupper av) personer hållas (hålles) l. hålla (håller) ihop; tillstånd som råder mellan personer l. inom en grupp l. grupper av personer som hålla (håller) ihop; stundom liktydigt med: endräkt. Det rådde en obrottslig sammanhållning inom partiet. Sammanhållningen mellan föreningsmedlemmarna var god. För ett band til .. (ståndens) sammanhåldning tienar det fierde ståndet, hwarunder kan förstås präster och alla öfwerhets betiänta. Polhem Bet. 1: 28 (1721). Hvarje ätt utgjorde ett slutet helt för sig med stark inre sammanhållning. Odhner Lb. 8 (1869). Väl hade Hattarne ännu de flesta rösterna, men sammanhållningen dem emellan var förslappad. Malmström Hist. 5: 233 (1877). Nån sammanhållning finns det inte bland lärarna, mycket mindre bland rektorerna. Spong Sjövinkel 298 (1949).
b) (numera knappast br.) i fråga om samstämmighet vid sång. Sången utfördes af Musikälskare, med mycken säkerhet och sammanhållning. SvLittFT 1834, sp. 352.
a) sammanställning av l. sätt att sammanställa olika ting i en framställning till ett sammanhängande helt. Jag beundrar .. denna lyckliga gåfva (hos Kellgren) att uppsöka det egentligen anstötliga i hvar dårskap och förvillelse: denna rika uppfinning, att genom en lycklig sammanhållning göra det lifligen kändt: denna djupt sårande, men nästan omärkliga udd i det milda åtlöjet. Stenhammar 278 (1798).
b) sammanhang (i en framställning); jfr 6. Detta må vara sagdt in parenthesi: det är emedlertid vigtigt att derom påminna, på det sammanhållningen icke måtte förloras. Biberg 2: 120 (c. 1820).
6) bildl., motsv. SAMMANHÅLLA I 3 d: handlingen att hålla ihop olika företeelser l. element ss. en (icke splittrad l. upplöst) helhet l. enhet l. ss. ngt samhörigt l. sammanhängande; förhållandet att olika företeelser osv. hållas ihop l. äro sammanhållna på ett sådant sätt. En sammanhållning af två föreställningar. Leopold 5: 35 (c. 1820). Sveriges och Frankrikes interessen i detta krig hade en beröringspunkt, men ingen inre sammanhållning. Geijer SvFolkH 3: 350 (1836). Härmed är den första enhetspunkt vunnen, som förlänar sammanhållning åt växtverldens mångfald. Nyblom i 2SAH 56: 38 (1879). — särsk.
a) (†) i uttr. ngts sammanhållning med ngt, förhållandet att ngt till sin utformning hålles i nära anslutning till l. icke hålles skilt från ngt. (Eftersom) af .. liturgiens med then påfviske messen tilsamanholdningh .. nogsamligen (är) bevist, att (osv.). RA I. 3: 95 (1593).
b) (†) upprätthållande av ngts bestånd, bibehållande av ngt l. dyl. (Fsv.) Bo-lags-stamna .. (dvs.) Wisz förstämd tijd till Bolagetz sammanhålning. Verelius 39 (1681).
c) (†) närmande sig bet.: stadga, fasthet l. dyl. Förrän Uppsala Öde gaf sammanhållning åt konungamagten, .. bekymrade sig Konungarne föga om sitt wäldes område i landet, emedan deras lust var hafwet. Afzelius Sag. 3: 26 (1841).
d) (†) i vissa konkretare anv.
α) sammanställning av ngt (på visst sätt); jfr 5 a. (Kants) lärjungar, .. hans granskare, hans motståndare .. kunna efter olika tankegrunder och skicklighet omkasta länkarne af Sedolärans bevisningar; kunna lägga dem i oändliga former, olika och olika, til stridiga sammanhållningar. Leopold i LBÄ 2—3: 180 (1797).
β) om resultatet av en viss sammanställning; sammanfattning, syntes l. dyl. Orthographien .. kan .. aldrig blifva annat, än en sammanhållning emellan språkartens öfverensstämmelser och det gångbara Brukets. Leopold i 2SAH 1: 3 (1801). (K. XII) var ej blott den förste karolinen, han var allas sammanfattning och sammanhållning. KKD 5: XXXI (1909).
7) (numera mindre br.) motsv. SAMMANHÅLLA I 4: sammanställning av olika företeelser till belysning av (ngn av) företeelserna l. till jämförelse; förr äv.: jämförelse. Föremålets sammanhållning mot de höga mönster, kunde allenast någon gång ingifva honom tvekan: ty Blom ville icke smickra (då han skrev äreminnen o. d.). GFWirsén i 2SAH 12: 185 (1827). Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. Föret. VI (1885).
-FÖRMÅGA. särsk. (i sht i fackspr.) till 1 a, = -kraft. MosskT 1888, s. 305. Bolin OrgKem. 160 (1925). —
-KRAFT. särsk. (i sht i fackspr.) till 1 a: kraft som håller samman ett ämnes beståndsdelar (partiklar), så att en sammanhängande massa o. d. bildas; kohesion(skraft). Brunius Resa 1838 246 (1839). Moll Fys. 1: 4 (1897). HufvudkatalSonesson 1920, 6: 100. —
(2) -LJUD. (i fackspr.) ljud som ett djur i en flock ger ifrån sig för att mana djurflocken att hålla samman. FoFl. 1908, s. 42. —
(2, 4, 6) -PUNKT. (numera föga br.) samlingspunkt l. samlingsplats som utgör ett föreningsband mellan ngra; förr äv. om plats l. person som utgör ett samlande o. sammanhållande element; äv. närmande sig bet.: centrum. (Lunds domkyrka) har i mer än sju århundraden varit .. en sammanhållningspunkt för intellectuel och religiös odling. Reuterdahl SKH 1: 384 (1838). För de conservative hade han (dvs. M. Brahe) kunnat blifva en god sammanhållningspunkt. Dens. Mem. 215 (1859). En sammanhållningspunkt mellan olika nationaliteter var (kaféet La Rotonde). Wrangel Minn. 329 (1925). —
Spalt S 660 band 24, 1964