| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAMMAN ssgr (forts.; jfr anm. sp. 586 f.):
(1 b, 2 b, 4 a) -TRÄFFA, -ning (numera knappast br., Geijer I. 5: 246 (1820), SAOL (1900), LoW 23 (1911: sammanträffningsverkan)). [jfr d. sammentræffe, t. zusammentreffen]
1) om personer: träffa varandra, komma tillsammans, träffas; (händelsevis) råkas l. stöta samman; särsk. ss. vbalsbst. -ande l. (numera knappast br.) -ning, konkretare, om förhållandet l. händelsen att l. tillfälle då ngra träffa varandra osv., möte. Carlén Repr. 413 (1839). Stor sammanträffning på Café de Suède (i Paris) med Josephson och Labatt, .. Almlöfs, Fredrikson och Hedberg. Edholm C15T 210 (1867). Kellgren .. yttrade sin önskan att personligen sammanträffa med författaren. Wirsén i 2SAH 2: 174 (1887). Jag (har) ett livligt minne av en detalj från mitt första sammanträffande med Rickard Sandler. Wigforss Minn. 1: 275 (1950). särsk. (numera knappast br.) om fientliga trupper l. med varandra stridande personer l. persongrupper: drabba samman, sammanstöta o. d.; särsk. ss. vbalsbst. -ande, konkretare: sammandrabbning, sammanstötning. KrigVAT 1840, s. 214. Första sammanträffandet mellan dessa båda partier (dvs. dem som ständigt ivrade för krig o. dem som önskade fred) inföll redan 1660 och 1661 i frågan om det tillämnade rysk-polska kriget. Fryxell Ber. 13: 81 (1846). Rydberg Gudas. 115 (1887).
2) om (mer l. mindre konkreta) föremål: mötas, råkas, stöta samman; löpa l. stråla samman; särsk. om linjer, gränser, vägar o. d. Vid den något sydligare Brännö .. sammanträffade de tre nordiska rikens gränsor. Geijer SvFolkH 1: 62 (1832). (Tak-)sparrarnes hopbindning vid (tak-)foten, der sparre, ås och spännstång sammanträffa. Rothstein Byggn. 499 (1859). Allra viktigast (av de trafikcentra som uppstodo i Gbg i slutet av 1800-talet) är Järntorget, på den plats, där vägar sammanträffa från gamla staden, söderifrån .. och från Masthugget-Majorna. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 145. särsk.
a) (†) i bild, i uttr. trådarna sammanträffa i ngns hand, trådarna löpa samman i ngns hand. Svedelius SmSkr. 1: 307 (1872).
b) (numera bl. tillf.) oeg. l. bildl., om språkelement: komma (omedelbart) intill varandra, följa omedelbart efter varandra. Flera vocaler, hvilka sammanträffa inuti ett ord, sammandragas vanligen till en enda lång stafvelse. Rabe Forml. 8 (1856). Landsm. 1: 149 (1879). särsk.
α) (†) i p. pf. pl.: som följa omedelbart efter varandra. Huru skulle det låta, att skrifva eller säga den långe vackre karlen? .. Flera raka casus på detta sätt sammanträffade, skulle göra språkljudet outhärdeligt. Leopold i 2SAH 1: 191 (1801).
3) i bildl. anv. av (1 o.) 2 (jfr 1 slutet, 2 a, b), om föremål l. företeelser l. personer: stöta samman, mötas, råkas, förenas o. d.; utom i b o. c numera bl. tillf., i anv. med jämförelsevis nära anslutning till eg. anv. av ordet. Bælter JesuH 1: 50 (1755). Det ur barnets anletsdrag framstrålande gudomliga sammanträffade med hans för gudomliga intryck öppna sinnes längtan. Melin JesuL 1: 226 (1842). särsk.
a) (†) om olika företeelser, i sådana uttr. som sammanträffa såsom ett, förenas till ett, bli ett, sammanfalla; sammanträffa i samma mål l. resultat o. d., vara inriktade mot l. leda till samma mål l. resultat; jfr c. Min enskilda vilja skall ej vara annan än den rent förnuftiga, hvarigenom frihet och nödvändighet sammanträffa såsom ett. Geijer I. 5: 180 (1811). Det är ej ovanligt, att meningar, utgående från olika teoretiska principer, sammanträffa inom verklighetens sfer uti samma resultat. Järta 2: 537 (1828). (År 1680) sammanträffade konungens och de ofrälse ståndens önskningar i samma mål: högadelns förödmjukande och statsinkomsternas upphjelpande, riksrådets fall och reduktionen. Malmström Hist. 1: 3 (1855). Nyblæus Forskn. III. 2: 146 (1890).
b) (fullt br.) om olika händelser l. företeelser l. omständigheter o. d.: inträffa resp. föreligga på samma gång l. i samma fall; till tiden sammanfalla; träffa samma person l. föremål. Dertill (dvs. till att lärda o. vittra tvister skulle medföra verklig nytta) fordrades flere saker, hvilka högst sällan sammanträffa. Leopold 3: 398 (1794, 1816). Frankrikes hjeltetid föll tillsammans med dess vetenskapliga period; och dess poetiska sammanträffade med slafveriets höjd. Agardh Bot. 1: Föret. 2 (1830). Sammanträffande ogynnsamma omständigheter hafva nödgat mig återigen uppträda såsom oordentlig. Strindberg Brev 1: 136 (1873). Hedberg VackrTänd. 125 (1943). särsk.
α) ss. vbalsbst. -ande l. (numera knappast br.) -ning, om det förhållandet att olika (i ifrågavarande fall relevanta) händelser l. företeelser l. omständigheter o. d. inträffa resp. föreligga samtidigt l. i samma fall (t. ex. att vissa händelser träffa samma person) l. att samma händelse l. företeelse l. omständighet o. d. återupprepas resp. återfinnes i olika (på något sätt samhöriga) fall (t. ex. att samma händelse träffar olika, samhöriga personer); särsk. om ett dylikt förhållande som mer l. mindre har karaktären av en slump l. tillfällighet. Ett tillfälligt, lyckligt, olyckligt sammanträffande. Ett sammanträffande av lyckliga, gynnsamma, olyckliga, ogynnsamma omständigheter. Det var ett egendomligt sammanträffande, att både far och son skulle omkomma genom en bilolycka på samma plats. Weste FörslSAOB (c. 1815). Gynnad af omständigheternas lyckliga sammanträffning. Rydqvist i 2SAH 25: 18 (1849). Genom ett egendomligt sammanträffande har denne Johannes haft samma farsnamn som den Ivar Ivarsson, vilken uttryckligen nämnes såsom syssloman 1447. KyrkohÅ 1939, s. 97.
β) jur. i uttr. sammanträffande av brott, förhållandet att en o. samma person begått flera brott för vilka han på en gång skall dömas till (ett gemensamt) straff, konkurrens (se d. o. 2 a slutet). SFS 1864, nr 11, s. 10. Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott. SOU 1937, 24: Titelbl.
c) (numera föga br.) om olika företeelser l. förhållanden: överensstämma; vara identiska; sammanfalla; särsk. ss. vbalsbst. -ande o. (numera knappast br.) -ning, överensstämmelse, sammanfall; jfr a, b, d. Sammanträffandet emellan naturens och förnuftets lagar. Geijer I. 5: 305 (1820). Enligt flera sammanträffande berättelser var en page den enda af konungens följeslagare, som blef vittne till hans död. Dens. I. 2: 134 (1832). Tiden för ängs- och sädesbergningen sammanträffade (till följd av sommarens dåliga väderlek). QLm. 1: 68 (1833). (Norska) folkets intresse sammanträffade .. så vida med de andeliges, att ingendera ville hylla .. Christian III, som var den nya läran tillgifven. Palmblad Norige 255 (1846). Antalet skolor behöfver .. icke aldeles sammanträffa med antalet kommuner. Svedelius Statsk. 2: 188 (1868). Athena 132 (1917). IllSvOrdb. (1958).
d) (†) om personer: överensstämma i åsikter l. egenskaper l. sätt att vara l. handla o. d. Broocman TyUnd. 2: 58 (1808). Du .. är glad och välvillig när det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, hvari vi sammanträffa. Almqvist Går an 112 (1839). (Friedrich) List sammanträffar praktiskt med merkantilisterna däri, att han vill lämna endast industrien direkt tullskydd. EkonS 2: 488 (1899).
e) (†) om olika sakförhållanden: samverka. Aspelin Fl. 3 (1749). Nu sammanträffade allt, för att fälla henne i afgrunden af hennes alltid mödosamt återhållna spotskhet och högmod. Atterbom FB 255 (1818).
Ssgr (numera knappast br.): sammanträffnings-moment. till -träffa 1 slutet, om sammandrabbning ss. stridsmoment. KrigVAT 1854, s. 487.
-verkan. till -träffa 2 b: verkan därav att olika språkljud komma i varandras omedelbara närhet l. uttalas i direkt följd. LoW Inl. 23 (1911). —
-TRÄNGA, -ning. (samman- 1679 osv. tillsamman- 1640. tillsammans- 1735) [fsv. saman thrängia]
I. tr.
1) till 2 b, c: tränga l. pressa l. packa (personer l. föremål) så att de komma närmare l. tätt intill varandra l. bilda en tät(are) anhopning; sammanföra l. samla (personer l. föremål) i stor mängd inom ett begränsat utrymme (så att trängsel uppstår); tränga l. packa ihop; tillf. äv. med saksubj. betecknande utrymme l. område, närmande sig bet.: hysa, rymma; äv. refl. Linc. (1640; under coarctatio). (I kyrkan) måste Mans-personer hafva sina, och qvinns-personer sina särskilda stolar, och ingalunda tillåtas at promiscue sig i bänkarne sammantränga. Wallquist EcclSaml. 5—8: 359 (1679). År 1820 måste (i ett engelskt fängelse) 352 fångar sammanträngas i 180 celler. Oscar I Straff 39 (1840). Danmarks stadsbefolkning är .. till en stor del sammanträngd i hufvudstaden Köpenhamn. Svedelius Statsk. 1: 205 (1868). Tätt sammanträngda tandrader. SkandTTandläk. 1887, s. 16. (Påven Urban II uppmanade fransmännen till korståg, varvid han bl. a. yttrade:) Det land, som I bebyggen .. sammantränger inom sina gränser en alltför talrik befolkning. Rydberg KultFörel. 6: 71 (1888). Fridegård Offerrök 233 (1949). särsk. i p. pf. i adjektivisk anv. (äv. med gradf.), om tryckstil: kompakt, tät. Östergren (1937).
2) till 3: göra trång l. trängre l. smal(are), pressa ihop (ngt) till mindre omfång, minska (ngts utrymme l. ngt med avs. på dess volym); äv. med saksubj.; äv. (tillf.) refl.: pressa ihop sig o. d. Imellan dessa kala klippor är strömmen mycket sammanträngd. Linnerhielm 1Br. 81 (1788, 1797). Verkningskretsen sammantränges för honom. CGNordforss i 2SAH 10: 284 (1822). Gosselman Col. 2: 166 (1828; med saksubj.). Simplon sjelf för snillet sammanträngt sig. CVAStrandberg 5: 107 (1862). Nu kände Holmén hans ögon bränna emot sig, liksom sammanträngda till en enda mynning av något slags skjutvapen. Hallström Händ. 276 (1927).
3) i oeg. l. bildl. anv. av 1 o. 2: samla, koncentrera; pressa samman, komprimera; sammanföra l. samla (ngt) på ett visst begränsat utrymme l. pressa in (ngt) i en viss (snäv) ram l. viss form l. koncentrera (ngt) i l. kring ngt o. d.; äv. med saksubj.; äv. refl.; numera bl. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till eg. anv. av ordet. LittT 1795, sp. 183. All kraft är stark i den mån som hon sammantränges. Tegnér (WB) 6: 212 (1828). Den .. (dvs. brännvinstillverkningen) är sammanträngd i ett jemnförelsevis ringa antal stora brännerier. Palmblad Norige 426 (1846). (Modern hade) sammanträngt hela sin stolthet, kärlek och glädje, alla sina förhoppningar kring sonen i sednare giftet. Crusenstolpe Tess. 1: 167 (1847). Sveriges hela politik sammanträngde sig i striden mot katolicismen. Forssell Stud. 1: 107 (1875). Man får en sammanträngd men ganska riktig uppfattning av den svenska arkitekturens historia under de senaste årtiondena genom att se på Erik Lallerstedts större byggen i Stockholm. NordT 1928, s. 34. En sammanträngning och förkortning av denna skola (dvs. flickskolan) skulle betyda en begränsning av de pedagogiska fördelar, den nu erbjuder. SDS 1947, nr 295, s. 4. särsk.
a) (numera bl. tillf.) betecknande koncentration med avs. på tiden, innebärande att olika företeelser bringas att inträffa i tät(are) följd l. att en företeelse l. flera företeelser bringas att ske inom en kort(are) tidrymd. Lagerbjelke i 2SAH 12: 205 (1827). En sammanträngd handling är alltid angenämare än en som uttänjer sig genom en lång tidrymd. BEMalmström 8: 427 (1843). Alla dessa regeringshandlingar, sammanträngda inom några få vintermånader, utgjorde (osv.). Odhner G3 1: 214 (1885).
b) i fråga om muntlig l. skriftlig framställning: pressa in (ett visst innehåll l. material) inom en viss ram l. på ett begränsat utrymme l. i en viss uttrycksform; koncentrera; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: koncentration, kortfattad l. koncis form o. d. LBÄ 39—41: 205 (1800). Herr professor Lundelius har i sin Oration sammanträngt allt hvad de äldre Theologerne lärt om Nåden. Tegnér (WB) 8: 169 (1836). (Romanens) största fel är brist på sammanträngning. SvLittFT 1837, sp. 102. Måhända är det icke alldeles lätt att i en statsrättslig formel sammantränga Gustav Adolfs åskådning. Ahnlund GA 199 (1932). särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. med gradf.), om framställning(ssätt) l. stil o. dyl. l. (mera tillf.) person med avs. på hans framställningssätt osv.: koncentrerad, kortfattad; koncis. Den sammanträngde Eutropius. SvLitTidn. 1815, sp. 525. Emersons språk är sammanträngdt och kraftigt. Bremer NVerld. 1: 34 (1853). Eivind Berggrav har i sin glänsande skildring av Oxfordrörelsen gett en sammanträngd bild av dess innebörd. Hildebrand KristnPersp. 215 (1935).
c) mus. i p. pf., om ackordtoners läge l. (numera mindre br.) ackord: som utmärkes därav att (de tre översta) stämmorna ligga så nära varandra att ingen till ackordet hörande ton kan inskjutas mellan dem. Höijer (1864). Möller LbMus. 28 (1880). Tonkonst. 2: 132 (1957).
d) (†) i p. pf. i vissa anv., om person.
α) i uttr. sammanträngd i vissa begrepp, instängd i en viss, trång föreställningskrets. Jag .. finner .. (engelsmännen vara) så oändligt öboer så sammanträngda i vissa begrepp så utan mottaglighet för vidsträktare. Bremer Brev 1: 322 (1834).
β) koncentrerad, samlad l. dyl. Med en så rik .. alstringsförmåga .. bör denne konstnär, en gång sammanträngd och förd till utveckling af allt det bästa i hans tanke och hans techniska medel, frambringa något ännu högre än det hittills sporda. Rydqvist Resa 198 (1838).
II. (†) intr., till 2 b, c, om olika företeelser: tränga sig så inpå l. så närma sig till varandra att de förenas l. dyl. Det (är) omöjligt att draga en fortgående sträng gränslinje emellan växt- och djurvärlden. Man kommer till en punkt, där båda sammantränga. Rydberg FilosFörel. 3: 119 (1878).
Avledn.: sammanträngdhet, r. l. f. (numera bl. tillf.) till -tränga I: egenskapen l. förhållandet att vara sammanträngd; särsk. till -tränga I 3 b slutet: koncentration, kortfattad l. koncis form o. d. JJTengström (1844) i FoU 20: 136. PT 1892, nr 2, s. 3. IllSvOrdb. (1958). —
(1 b α, 2 e α) -TUBBA. (numera knappast br.) tubba l. locka (personer) att ingå äktenskap. SynodA 2: 19 (1585). —
1) (numera bl. tillf.) till 1 b α, 2 e α: tvinga (ngra) att ingå äktenskap. De sammantvingade makarna lefde som främlingar för hvarandra. PT 1905, nr 82 A, s. 3.
2) (numera bl. tillf.) till 1 b γ slutet, i uttr. sammantvinga sin sista styrka, uppbjuda sina sista krafter. Sin sista styrka han (dvs. självmördaren) sammantvang / Och sprang i vattnet. Östergren Dikt. 166 (1871).
3) (numera bl. tillf.) till 2: under press förena o. d.; äv. med saksubj.
a) till 2 a: hopfoga (olika föremål l. delar av ngt) gm att utsätta dem för tvingande press l. hårt tryck, särsk. gm kilning l. skruvning l. dyl.; äv. oeg. l. bildl. (jfr c). Fig. 1. visar .. Bänkfoten hopstämd med korsfötter och sammantvingad med kilarne bb. VetAH 1797, s. 138. Att död blir lif, att de brustna benen åter sammantvingas till dessa fordna, hulda, kärleksrika former. PoetK 1817, 2: 81; jfr c.
b) till 2 b, med saksubj.: tvinga (ögonlock) att sluta sig. Tyngda ögonlock, dem han (dvs. vallmosaften) tilsammantvingar, / Förkunna tyst hans kraft. Adlerbeth Skald. 2: 115 (1797).
c) till 2 c, d: tvinga (olika element) att förena sig l. sammansmälta; gm att på så sätt förena olika element frambringa (ngt); ofta med avs. på ngt abstr. Allt hvad konsten har hopsjudit och sammantvingat, det måste naturen åter med möda upplösa (vid matsmältningen). Thorild 4: 185 (1795). I en verld, der stoftet är inhemskt och anden främling, sammantvungos de likväl till inbördes verkningar. Valerius 2: 169 (1826). Det är det hopplösa i modern konst att den alltid arbetar för stunden, .. varvid själsspänningen sönderdelas i spridda, kanske våldsamma ansatser, i stället för att sammantvingas till en inre lidelse av levande kontinuitet. PLagerkvist (1917) i BonnierLM 1954, s. 812. särsk. (†) med saksubj. o. obj. betecknande yttrande: framtvinga l. dyl. Sylvius Curtius 645 (1682).
4) (†) till 2 c, 3: pressa ihop (ngt) så att det blir mera kompakt l. får en tätare struktur. Täthe stenar .. äre af wäl sammantuingat och sammanprässat materie. Forsius Phys. 180 (1611). Sylvius Curtius 142 (1682).
5) i bildl. anv. av 3 l. 4, betecknande att ngt pressas in i en viss ram o. d. Tvänne Försök .. (till översättning av Ars poetica) hade inkommit: N:o 1 utan motto, på Alexandrinsk vers, sammantvungit til lika många rader med originalet. Kellgren (SVS) 5: 177 (1788). —
(2 a, c, d) -TVINNA, -ing. förena l. hopfoga (trådar o. d.) gm tvinning, tvinna ihop; tillverka (ngt) gm att tvinna ihop trådar o. d.; äv. oeg. l. bildl.: intimt förena l. förknippa, sammanfläta, sammanväva o. d. Törngren Artill. 3: 130 (1795). Kett- eller organsinsilke (erhålles), om man sammantvinnar fyra eller flera trådar, sedan man hoptvinnat dem två och två till en tråd. UB 6: 364 (1874). Moulinégarn .. (dvs.) af två eller flera olikfärgade trådar sammantvinnadt garn. 2NF 18: 1250 (1913). Deras öden sammantvinnas. IllSvLittH 4: 44 (1957). — —
-TÄNKA.
1) (numera bl. tillf.) till 2 c: i tankarna förena (olika ting) l. samla (ngt) till ett helt, tänka på (ngt) ss. en helhet. Biberg 1: 287 (c. 1820). Då man tänker eller, bättre, sammantänker värkligheten till ett enda inom sig slutet helt, så (osv.). Vannérus Metaf. 234 (1914).
2) (numera knappast br.) till 2 d: tänka ut, hitta på o. d. Lundberg Paulson Erasmus 2 (1728). Bland forntidens vise (ha) de fleste beredt sig ärofulla minnen, öfverlefvande systemerna, som de godkänt eller sjelfva sammantänkt. Järta 2: 83 (1838). —
(2 b) -TÖRNA. om personer l. föremål: stöta samman, törna ihop; om personer äv. bildl.: råka i luven på varandra o. d. En godsvagn .. kom af .. stormen i häftig rörelse samt sammantörnade häftigt med det från Stockholm ankommande blandade tågets sista vagnar. SD(L) 1896, nr 27, s. 8. Det var icke första gången under denna riksdag som rådet och adeln höllo på att sammantörna. SvRiksd. I. 3: 345 (1933). särsk. (†) i p. pf., om person: som stött samman med ngt (o. därvid fått en törn), omtumlad l. dyl. Han var (när han fann, att restaurangen var stängd) som han skulle ha gått med hufvudet mot en lyktstolpe ..! Han blef ursinnig. .. Han var urspårad, sammantörnad, i olag, krossad. Strindberg Giftas 1: 146 (1884). —
(2 c, d) -VALKA, -ning [jfr fsv. samanvalkadher, hoptovad, tovig] gm valkning filtra ihop (fibermaterial); tova ihop (ngt); gm valkning tillverka l. gm hoptovande bilda (ngt); förr äv.: förena (massa) till en klump o. d. Verelius 264 (1681). Een högh grå-bruun mössa .., sammanwalkadh af groof ull. KKD 5: 104 (1710). Rinman 2: 346 (1789; i p. pf., om materialet till en pärla). HantvB I. 8. 2: 170 (1940: sammanvalkning). —
(2 a, d) -VALSA, -ning. hopfoga (olika föremål, särsk. tunna metallskivor) gm valsning; framställa l. tillverka (ngt) gm en sådan hopfogning. NF 2: 650 (1877). —
(1 a) -VANDRA, -ing. (numera knappast br.) vandra i varandras sällskap; äv. oeg.: vara l. leva tillsammans; äv. bildl. Nordencrantz Arc. 6 (1730; bildl.). I ro de (dvs. två makar) fingo sammanvandra, / Så länge det var Guds behag. Wallin Vitt. 1: 308 (1837). Börjesson E14Son 161 (1847). —
-VARA, v. (samman- 1655 osv. tillsamman- 1660—1879. tillsammans- 1660—1875) [fsv. saman vara]
1) (numera bl. ngn gg i utpräglat skriftspr.) till 1 a, om personer: vistas l. vara l. leva tillsammans. Emporagrius Oxenstierna 35 (1655: sammanwarande, vbalsbst.). I Nöjets och Behagens år / Två unga flickor sammanvoro. Envallsson TokrolNatt. 26 (1791). En boerofficer .. med hvilken förf. en tid sammanvarit. VTLifsfr. 19: 43 (1901). särsk.
a) till 1 a α: ha sexuellt umgänge l. samlag. Tholander Ordl. (c. 1875). Enckell Olivpar. 271 (1934).
b) till 1 a β: vara samlade till sammanträde; förr äv. i p. pr., om riksdag: pågående. HC11H 14: 35 (1660; i två ord). Under sammanvarande riksdag. Svedelius Statsk. 1: 145 (1868).
2) (numera knappast br.) till 1 a (o. 8), om föremål l. företeelser: förekomma tillsammans, koexistera; vara samordnade. Troone och Bekiennelsen måste i Christendoms öfningen sammanwara. Emporagrius Cat. S 4 b (1669). Weste FörslSAOB (c. 1815; om personerna i gudomen). Nyblæus Forskn. I. 2: 8 (1875). —
(1 b) -VARDA. (†) i uttr. sammanvarda med ngt, komma att förekomma tillsammans med l. uppkomma i ngt l. dyl. Aff Waar medh Kött bemängdt och sammanwordit, blifwer Kötzlan (dvs. varig svulst). Schroderus Comenius 315 (1639). —
-VARELSE. [fsv. samanvarilse] (†)
1) till 1 a.
a) (personers) samvaro. Tempeus Messenius 169 (1612). För sista roen (dvs. nöjet l. dyl.) och sammanwarelsen i Upsala tackar jag ödmjukaste. PHernquist (1775) hos Linné Bref I. 7: 101. Lindfors (1824). särsk.
β) till 1 a β: förhållandet att personer äro samlade till sammanträde l. möte. Ständernes sammanwarelse. Stiernman Riksd. 838 (1632). 2RARP 2: 257 (1723).
b) (föremåls l. företeelsers) förekomst tillsammans l. samtidigt på en plats o. d., samexistens, koexistens; jfr sammanvaro 2. Nordforss (1805). Dalin (1854). Ahlman o. Forsman (1885).
2) till 4: förhållandet att personerna i gudomen äro av samma väsen (enl. en urspr. av homousianerna hävdad, sedermera av den kristna kyrkan ss. ortodox erkänd åsikt). (På det illyriska mötet) bleff stadfäst, at Fadrens, Sonens och then helge Andes Warelse war enahanda: Theszlijkes förbannas the, som icke trodde Trefaldighetennes Sammanwarelse. Schroderus Os. 1: 490 (1635). Utom det, at Arii willomeningar .. (fördömdes), upsattes Symbolum Nicaenum, til at befästa Christi ewiga Guddom och sammanwarelse med Fadren. Möller Kyrkoh. 133 (1774).
Spalt S 797 band 24, 1964