| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SAM- ssgr (forts.):
-UTSTÄLLNING~020. av två l. flera personer l. företag o. d. gemensamt anordnad utställning. MeddSlöjdF 1895, s. 153. —
(4, 7) -UTVECKLING~020. utveckling som är gemensam l. likartad för två l. flera företeelser. MeddSlöjdF 1894, s. 20. —
(1 a) -VANDRANDE, p. adj. (i sht i vitter l. högre stil, numera bl. mera tillf.) som vandrar l. promenerar tillsammans. Melin JesuL 4: 203 (1851; i pl., i substantivisk anv.). —
(1 a) -VANDRING. (i sht i vitter l. högre stil, numera bl. mera tillf.) om vandring l. promenad som två l. flera företaga tillsammans l. i varandras sällskap, vandring tillsammans; äv. bildl. Bexell Samv. 170 (1840; bildl.). Atterbom Minnest. 2: 153 (1853). —
(1 a, 3) -VARA, sbst.1, n. (i fackspr., mindre br.) om förhållandet att två l. flera företeelser existera tillsammans l. samtidigt, koexistens; jfr -varelse 2, -varo 3. ERodhe i SvTeolKv. 1932, s. 226. —
-VARA, v. [fsv. samvarande, p. adj. (i bet. 1)]
1) till 1 a: vara tillsammans (med ngn); numera i sht (mera tillf.) i inf.; i p. pr. i sht förr äv. substantiverat. Christus wille wara obekant på denna ort, dit han just dragit sig undan för att ostörd få samwara med sina lärjungar. Melin JesuL 3: 76 (1849). För menniskan är .. sam-varo detsamma som sam-tal. Det som frambringas i gemenskap, måste ock af alla de samvarande förstås. Claëson 1: 253 (1858). Jag har samvarit med John Landquist, tills vi fått alla kedjor återknutna med varandra. Lidman Vällust 27 (i handl. fr. 1904).
2) (†) till 1 a, 3, om företeelser l. fenomen: uppträda tillsammans l. samtidigt, koexistera; särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Eng.) Coexistent, .. (sv.) samwarande. Serenius H 2 a (1734). En öfverflyttning af gudaidealen från tidsformen till rumsformen .. bevisar, att olika konster framträda med bilder i tiden, andra i rummet, och .. att de kunna stå bredvid hvarandra, men icke sammanblandas, emedan tid och rum, den fysiska världens existensformer, väl samvara .. men dock till väsendet äro helt olika. Nyblom i 3SAH 8: 310 (1893).
3) (†) till 2, i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som bildar ett sammanhängande l. oupplösligt helt; fortlöpande. Naturen fölier Gudh, Stiernorna Naturen, Menniskian Stiernorna, och hennes affödho henne. .. Altså är Gudh then förste Röraren, Naturen then näste, sedhan Stiernorna, och sijdzt Iordeske ting. Thenne är then rätte Essentialiske och Samwarande motus. Forsius Phys. 40 (1611). Thet the föregifwa, at vthi theras Påfweske Kyrkia skal alltijdh hafwa warit een samwarande Enigheet (i fråga om läran) alt ifrån Apostlarnas in til theras tijdh, thet är aldeles falskt och obewijszligit. Schroderus Os. III. 1: 307 (1635).
4) [jfr kyrkolat. coessentialis, consubstantialis o. gr. ὁμ(ο)ούσιος (se homousian)] (†) till 2, 4, 7, i p. pr. i adjektivisk anv., i uttr. samvarande (med) ngn, om Kristus: av samma väsen som l. förenad i ett väsen med ngn; särsk. i uttr. samvarande med fadern; jfr -varig 2, -väsentlig. Liturg. 32 a (1576: medh Fadrenom). (Kristus är enligt mötet i Chalkedon 451) En sann Gudh och een sann Menniskia .. Samwarande medh Fadrenom effter Guddomen, och samwarande medh osz effter Mandomen. Schroderus Os. 1: 770 (1635). Fadren är then första Personen i then Gudomlige Warelsen, som af Ewigheet hafwer födt Sonen, sig sielfwom jämlijkan och samwarande. Swebilius Cat. 2: 32 (1689). —
-VARELSE. [fsv. samvarilse (i bet. 1)]
1) (†) till 1 a: samvaro (se d. o. 1); umgänge; äv. konkretare, om fest l. tillställning o. d. Hvadh som ähr passerat emellan landgrefven .. och hertig Wilhelm .., vedh deres samwarelse, hafver E. K. M:tt att sij af medhföliende bref. AOxenstierna 13: 49 (1635). Med sine Föräldrars goda minne och wilja, har hon oftare wid glada samwarelser, gådt til sängs med honom. VDAkt. 1799, nr 129. Den glada och modiga samvarelse med menskligheten och det lefvande intresse för dess angelägenheter i denna verlden, som utmärka det med friska krafter fritt verkande snillet. BEMalmström 1: 163 (c. 1860).
(7) -VARIATION. [jfr eng. covariation] statist. (proportionellt) överensstämmande variation mellan (två) jämförbara statistiska variabler; äv. i inskränktare anv., om sådan variation bl. i positiv riktning; ofta liktydigt med: (positiv) korrelation. Egenskaper, som .. visa samvariation i positiv eller negativ riktning, sägas stå i korrelation till varandra. LAHT 1930, s. 538. Teorien för samvariation (korrelation). TMatFysKemi 1932, s. 11. 2SvUppslB 16: 895 (1950; om positiv korrelation). —
(7) -VARIERA. statist. visa samvariation l. stå i korrelation; särsk. i uttr. samvariera med ngt, visa samvariation med l. stå i korrelation till ngt. EkonT 1954, s. 75. —
-VARIG. (-ig 1558—1739. -ug 1548) (†)
1) till 2, 3: som uppträder samtidigt l. i samband l. förening (med ngt) o. d. (Sv.) samwarig, (lat.) una existens, præsens. Swedberg Ordab. (1722). Schenberg (1739).
2) till 2, 4, 7, i uttr. samvarig med ngn (i väsendet), om Kristus: av samma väsen som l. förenad i ett väsen med ngn; jfr -vara, v. 4. Iagh troor .. på en Herra Iesum Christum, .. samwarughan medh Fadrenom. Mess. 1548, s. B 1 b. Falck Und. 2 b (1558: j wäsendet). —
-VARO, r. l. f.; förr äv. -VARA, sbst.2, r. l. f. (-vara 1722—1891. -vare 1592 (ss. obj.) —1723 (: uti .. samware). -varo 1652 (: för .. samvaron), c. 1815 (ss. uppslagsform) osv. -varu 1742 (: af lärda Manna samwaru). -vära 1555. -väro 1541 (ss. obj.)—1555 (efter prep.)) [fsv. samvara (i bet. 1, 2)]
1) till 1 a, om förhållandet att två l. flera personer äro tillsammans l. tillbringa tiden l. (vanl.) en begränsad tid tillsammans; vistande tillsammans; umgänge; särsk. om sällskaplig(t) l. av vänskap betingad (betingat) sammankomst l. umgänge (äv. med särsk. tanke på samtal l. tankeutbyte som äger rum vid sådan sammankomst osv.); äv.: samliv (se d. o. 1); jfr -varelse 1, -vist, -vistelse. Samvaron med ngn. Efter en timmes samvaro skildes sällskapet. Tack för angenäm samvaro i går! Under vår sista samvaro, sista gången vi voro tillsammans. Den äktenskapliga samvaron. Och skal ock om sijder på then ytersta dagen warda een lekamligh samwära, så at iagh skal åter få see alla mina godho wener. LPetri 3Post. 21 a (1555). Umgängesliv i betydelsen sällskaplig samvaro för samvarons egen skull är ett begrepp av jämförelsevis sent ursprung. SvFolket 5: 292 (1939). Nya Idun var då som nu ett sällskap för intelligent samvaro intelligenta kvinnor emellan. Wägner Lagerlöf 1: 142 (1942). Många och mustiga historier berättades (vid festen) och samvaron med överheten lade inte någon sordin på det goda humöret. Järnbruksminn. 29 (1952). särsk.
a) (†) med bestämning i gen. betecknande den med vilken ngn är tillsammans. Klookheet (kommer) j hennes (dvs. vishetens) samwäro och samtaal. Vish. 8: 18 (Bib. 1541). Nicander KonStyr. 3 (1760).
b) (numera bl. tillf.) i uttr. ha (en trevlig o. d.) samvaro med ngn, vara tillsammans l. umgås med ngn (o. ha trevligt tillsammans osv.). Haff ingen samwäro med honom som är harmligh. LPetri SalOrdspr. 22: 24 (1561). Ödman LitetTill 10 (1906, 1910).
c) (numera föga br.) om förhållandet att församling (se d. o. 2 a) är sammankallad l. om den tid församling är sammankallad. Pallin NTidH 51 (1878; om engelska förh.).
d) (numera föga br.) övergående i bet.: kontakt l. förbindelse. Det gamla Norge och Island, hvilka .. ej hade samma yttre anledningar till oafbruten samvara med de Neder-Saxiskt talande stammarne .. som Sverige och Danmark. Rydqvist SSL 3: III (1863).
e) (mera tillf.) i utvidgad anv., om förhållandet att ngn har ngt sakligt (särsk. böcker) ss. ”sällskap” l. ”umgänge”. Ensam, som han var, och med otroligt små fordringar på lifvet, föredrog .. (C. A. Kullberg) framför hvarje annat kall den lugna samvaron med sina böcker. Melin i 3SAH 13: 15 (1898).
2) (numera bl. mera tillf.) i pregnant anv. av 1: könsumgänge. Aff en jord klimp skop Gudh Adam, och vthaff hans sidhobeen Heuam, Och är werlden sedhan förökat genom mans och quinnos samwäro. LPetri 3Post. 124 a (1555). (En man som uppträdde i ett av TV arrangerat faderskapsmål) förnekade samvaro under den period befruktning måste ha skett. KvällsP 1962, nr 125, s. 23.
3) (i fackspr., numera mindre br.) till 1 a, 3: koexistens; jfr -vara, sbst.1, -varelse 2. Adlerbeth PVetA 1790, s. 45. Borelius Log. 86 (1882).
Ssgr (till -varo 1): samvaro-, äv. (tillf.) samvaros-form; pl. -er. (samvaros- 1958) (mera tillf.) form för samvaro. KyrkohÅ 1958, s. 240.
-förhållande, n. (numera bl. mera tillf.) förhållande som karakteriserar samvaro; särsk. om det av lagar l. förordningar reglerade förhållande som karakteriserar samlevnaden mellan olika stånd i en statsbildning. Claëson 1: 32 (1857).
-kultur. (tillf.) kultur som utmärker den mänskliga samlevnaden l. umgänget människor emellan. Martinson Kap 127 (1933).
-rätt, r. l. m. jur. om makes rätt till viss samvaro med barn som vid skilsmässa tilldömts den andre maken. 1NJA 1952, s. 293. —
Spalt S 929 band 24, 1964