Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SANNFÄRDELIG, adj.
Ordformer
(sand- 1594—1711. sann- (san-) 1590—1845. -färdel- (-fe-) 1590—1758. -färdl- 1845. -ligit, n. 1590)
Etymologi
[avledn. av SANNFÄRDIG l. analogisk nybildning till SANNFÄRDELIGEN]
(†)
1) sann (se SANN, adj. 1), sanningsenlig; riktig, korrekt. PPGothus Und. I 1 a (1590). Sandfärdeliga berättelsser. KKD 3: 185 (1711). Murbeck CatArb. 6: 73 (c. 1750). jfr O-SANNFÄRDELIG.
2) sann (se SANN, adj. 5, 6), verklig, genuin; rätt o. d. En sanfärdelig, grundelig och werkelig omvändelse. ÅbSvUndH 60: 27 (1758). Almqvist Smar. 163 (1845).

 

Spalt S 1094 band 24, 1965

Webbansvarig