| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SANNFÄRDIG san3~fæ2rdig, stundom 040 (sannfä´rdig Weste; san3~fæ2rdig l. 040 LoW (1911)), adj. -are ((†) superl. -ist BOlavi A 4 a (1578); -st Schmedeman Just. 127 (1608)). adv. -EN (†, RP 5: 174 (1635)), -T (ÅgerupArk. Brev 10/6 1705 osv.).
a) om utsaga, framställning, uppgift o. d.: som överensstämmer med det verkliga förhållandet l. sanningen, sann (se SANN, adj. 1 a), sanningsenlig; korrekt, riktig. Nu weet iagh, at tins munz taal sanferdigt är. FörsprJona (Bib. 1541). Skall böndernas berettelse .. (om en viss pålaga) aldrigh finnas sanferdigh. OxBr. 6: 22 (1627). (Jag) anträffade .. en bundt (skrivna blad), på hwars Rubric stod: Sanfärdig Berättelse, hwad mig Gustav Landcrona i mitt lefwerne är märkwärdigt wederfarit. Humbla Landcr. Föret. 2 (1740). Jag gläder mig deröfver, at icke alt hvad som pratas, är sanfärdigt. HH XXXII. 2: 222 (1783). Denna lilla sannfärdiga berättelse som timat i dagarna. Zetterström VärldHjärta 150 (1942). — jfr O-SANNFÄRDIG. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) om vittnesbörd, bevis, attest o. d.: som utgör en korrekt framställning av ngt, vars uppgifter äro sanna l. riktiga; förr äv. närmande sig 5: som fyller de krav man kan ställa på ett vittnesbörd osv., avgiven resp. uppgjord i vederbörlig ordning o. d. HH XIII. 1: 114 (1563). Thett mångom wäl witterligit är, som ännu igen lefwa och kunne gifwa deres sanferdige wittnesbördh therom. RA II. 2: 287 (1617). Ingen fremmande mästare som annorstädes hafwer boot och wistas, må uthj embetett intages, med mindre han icke allenest ifrå samme ortt ett sanfärdigtt vittnesbreff .. medh sigh haffver, uthan och (osv.). SErikÅb. 1903, s. 87 (1622). At det skulle skrifwas til Cahman, at han förskaffar sig sannfärdig attest af 2:ne opartiske .. män deruppå, at orgelwärket är alt färdigt, då han dessa 5000 dal:r strax bekomma skal. KyrkohÅ 1940, s. 89 (1730). (Endast gm trägen läsning o. åhörande av den akademiska undervisningen) kan .. (en medicine studerande) få färdighet i sin Syszla, förtjena sanfärdige bewis från Academierne, upofra sig sedan til det allmännas tjenst, och (osv.). PH 6: 4430 (1756).
β) (†) i pl., om räkenskaper: korrekta, riktiga; jfr 5. Kyrckiorächningarna publicerades, befunnos sanferdige, och skola aff Pastore och kyrckiowärderna Vnderskrifwas. OfferdalKArk. N I 1, s. 11 (1692).
b) om bild(framställning), tavla o. d.: som ger en riktig l. sann bild av ngt, sann (se SANN, adj. 1 d γ). At man Gudz beläte vthi .. (människan) see skulle, doch icke såsom en olijffachtigh skugge, synes vthi spegelen; Vtan såsom ett sanfärdigt, lijfachtigt Conterfeij, och Gudz osynliga lijknelse. Muræus Arndt 1: 3 (1647); jfr 4. Betraktas .. de stora, hopträngda och med uslaste åbyggnad försedda byarne, hvars inbyggare vid första åsyn tydligt röja en sannfärdig stämpel af deras förstånds-odling; skall man (osv.). LBÄ 27—28: 122 (1799). Fotot har alltid hävdat sin egenskap av sannfärdig verklighetsåtergivare. ”Kameran ljuger aldrig”, har varit dess gärna höjda stridsrop. Fatab. 1955, s. 161; jfr 4.
c) (†) ss. adv., använt (ss. satsadverbial) till försäkrande l. bedyrande av att vad som utsäges är sant l. riktigt: säkert; i sanning, förvisso, sannerligen. Geskia .. giorde sinn edh på lagbokien, att dett så sanfferdigt ähr. TbLödöse 187 (1590). Iag har sandferdigt most gifwa sielf 2 proCento för een dhel och 1 1/2 d(aler) proCento för resten. ÅgerupArk. Brev 10/6 1705.
2) (†) som säkert kommer att inträffa l. förverkligas, som man kan lita på o. d.; jfr SANN, adj. 2. Tijn gamla anslagh (dvs. beslut) äro trofast, och sanferdigh. Jes. 25: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: fasta och beståndande). Altså wele wij beskoda skrifftenes witnesbördh och grund, at wpståndelsen wisz och sanferdigh är. PJAngermannus ATrolle 20 (1620).
3) (†) till SANN, adj. 4: som (är ngt som) verkligen har inträffat l. är ngt i verkligheten existerande. Under de dicktade skapnader äre sanferdige ting affmålade. Rudbeck Atl. 2: 15 (1689). Til detta sanningz slag, när alt går rätt omkring, / Så räcknas Satan med som ett sanfärdigt ting. Runius (SVS) 2: 104 (1712).
4) (numera bl. ngn gg, med ålderdomlig prägel) = SANN, adj. 5; i äldre ex. äv. med bibet. av l. närmande sig 5. Så är .. (Kristi kropp efter uppståndelsen) doch en sanfärdigh lekamen. Carl IX Bew. A 4 b (1604). Åligger osz fördhenskul at weeta om man .. Sirener, Siömän, HaaffFruer, Tritoner, Watugudar .. och dheszlijkes, skal kunna hålla för sanfärdige Menniskior. RelCur. 79 (1682). Kongl. Maij:ts och Rikets sanfärdiga nytta och fördehl. CivInstr. 152 (1720). En sanfärdig tillfredsställelse finnes ej utan ett sanfärdigt behof. CAEhrensvärd Brev 2: 58 (1795). O. O. är en sannfärdig typ af en Fransysk feuilletonist, sådane jag föreställer mig de fleste. AnderssonBrevväxl. 1: 122 (1849). — särsk.
a) ss. adv.
α) i ordets egentliga mening, verkligt, sant (se SANN, adj. 5 a). Jag har åter lif, som war sanferdigt döder. Kolmodin QvSp. 2: 395 (1750). En sannfärdigt ädel man. Liljecrona Riksd. 162 (1840).
β) [äv. anslutet till 6] (†) ärligt, uppriktigt, verkligen. Brenner Pijn. 124 (1727). Jag är .. den enda, som .. kan tro Er sanfärdigt sörja en mans död, hvars lif gjorde Edert så olykligt. Chenon Heywood 2—3: 105 (1773). CAEhrensvärd Brev 1: 203 (1790).
b) (†) om ämne l. vara: äkta; jfr SANN, adj. 5 b. Aff Diwr (erhållas följande pestmedel): Sanfärdigh Enhörn, Hiorthorn, som är taghedt emellan bådhe Wårfru dagherne, Elghorn. L. Paulinus Gothus Pest. 103 a (1623). SvMerc. IV. 2: 199 (1758).
c) med försvagning av den urspr. bet., = SANN, adj. 5 c; jfr SANNSKYLDIG 4 c. Atterbom Minn. 256 (1817). I Amerika finnes det, som man vet, ingen statsreligion: landet så att säga krälar af ”denominationer” (dvs. samfund). I detta afseende är det ett sannfärdigt Babel. Samtiden 1873, s. 496.
d) om orsak: verklig, berättigad, sann (se SANN, adj. 5 d). Såssom .. (borgarna) mästedeelz siunga een wijsa, och dåch sällan gifwe någon sanfärdigh orsach till deres fattigdom tilkenna .., så (osv.). RA II. 2: 212 (1617). Han hade sannfärdiga skäl till klagomål över .. sina uteblivna lönepersedlar. Moberg Rid 88 (1941).
e) = SANN, adj. 5 f. Det .. (är) orimligt att lovprisa som personlig och sannfärdig den lättvindiga ingivelsen, som nöjer sig med ytans gåvor och det närliggande ordet, under det man betecknar som skenväsen, som utstuderad bedräglighet resultaten av en ytterlig ambition. Malmberg Värd. 15 (1937).
f) om agerande: som icke är spel, äkta l. dyl.; jfr SANN, adj. 5 g. Ni spelar som det vore fullt sannfärdigt. Dahlgren Moreto 94 (1873).
5) (†) = SANN, adj. 6; jfr 4. (Vi) hafwe .. låtit upsökia alle the äldste och sanferdigste Lagböker wij hafwe kunnit öfwerkomma. Schmedeman Just. 127 (1608). Desse äro de sanfärdiga och förnämsta skednings-sätt. VetAH 1753, s. 11. Den sannfärdiga försoningen består (enligt Swedenborg) deri att från Kristus utgår en kraft, hvilken sätter menniskan i stånd att bannlysa synden ur sitt hjerta. Samtiden 1874, s. 24. Hans sista stunder (voro) som en gång hemåt, en färd till en stor högtid, men allt enkelt, sannfärdigt, fridfullt. Rundgren i 3SAH 2: 125 (1887). — särsk.
a) = SANN, adj. 6 a. Man moste icke .. predika menniskelige påfunder .., utan Gudz sanferdige ord och lära. KOF II. 2: 15 (c. 1655).
b) om person (jfr 6): som förkunnar en ”sann” lära, som är en rätt lärare. (Vid skrifttolkning måste man ta reda på) huadh the gamble sandferdige .. kyrkones lärare .. haffua lärdt och skriffuitt. KOF 1: 194 (1575).
c) = SANN, adj. 6 e. Såsom är och här om icke theras mening sanfärdigh, hwilke mena thetta wijdt begripna Rijket (dvs. Sverige) aff (orden) Zwey Reiche, thet är twänne Rijke fordom kallat wara. Tempeus Messenius 44 (1612). Spegel Dagb. 85 (1680).
d) om dom o. rannsakning: som är i strikt överensstämmelse med lagens bestämmelser, korrekt l. dyl. Efther Christopher Tönnesonns Sanferdige Domm och Ransackningh. UpplDomb. 3: 179 (1602).
e) [sannol. anslutet till 2 l. 6] i uttr. svärja ngn sin sannfärdiga lydnad, svärja ngn sin obrottsliga lydnad l. dyl. Svart G1 71 (1561).
6) till SANN, adj. 7, om person (jfr 5 b): som (i ett visst fall l. i allm.) talar sanning l. håller sig till sanningen; sanningsenlig; sanningsälskande; äv. närmande sig bet.: uppriktig, ärlig, pålitlig o. d.; äv. i överförd anv., om ngns sinne o. d. OPetri 1: 6 (1526). Then som sanferdigh är, han sägher hwadh rett är, men itt falskt witne bedragher. Ordspr. 12: 17 (Bib. 1541). En Konung bör wara sanfärdig, och Desz läppar inwigas til sanningens säte; ty osanning är nedrig mans fola. Tessin Bref 2: 77 (1754). Den fromme (är) öfver allt och allestädes sannfärdig, det bor intet svek i hans själ. Tegnér (WB) 8: 234 (1837). Wårt tal blir sanning, så snart wårt hjerta är sannfärdigt. Franzén Pred. 1: 287 (1841). Är författaren verkligen sannfärdig, då han (osv.)? Östergren (1937). Ola var .. en sannfärdig man. Moberg Rid 356 (1941). — jfr O-SANNFÄRDIG. — särsk.
a) (i religiöst spr.) om Gud; särsk. med tanke på att man kan vara säker på att såväl Guds löften som hotelser o. d. gå i uppfyllelse. Upp. 6: 10 (NT 1526). Gud är en Ande, til sin Warelse, Ewig, Alzmächtig, Rättfärdig, allestädes närwarande, Allwijsz, Sanfärdig och Barmhertig. Swebilius Cat. 2: 32 (1689). Lofwad ware Herren! / Sannfärdig, wis och nådig. Ps. 1819, 406: 5; jfr Ps. 1937, 2: 5. Hvad förstås dermed att Gud är sannfärdig? Som Gud säger, så är det; hvad han lofvar, det håller han, och när han hotar, blifver det allvarligt. Thomander 2: 198 (1838). Den som svär i landet, han skall svärja vid ”den sannfärdige Guden”. Jes. 65: 16 (Bib. 1917; Bib. 1541: retta); jfr 5.
b) (i bibeln) om profet: som i sina profetior l. i viss profetia riktigt förutsäger vad som kommer att inträffa. Förgell them som wenta epter tich, at tine propheter mågha finnas sanferdige. Syr. 36: 18 (öv. 1536; äv. i Apokr. 1921). Man förnam, at .. (profeten Samuel) war j sine prophetier sanferdig worden. Därs. 46: 15 (Därs.; Apokr. 1921: blev .. befunnen sannfärdig såsom siare).
c) (numera bl. i bibeln) om vittne: som bevittnat ngt l. känner till ngt o. sanningsenligt vittnar om det, pålitlig o. d.; jfr SANN, adj. 7 b; jfr äv. 5. Så efth[er] thet här war thu sanferdigh witne ..; sades (osv.). UpplDomb. 5: 215 (1599). Withes thet (dvs. olaga jakt) honom och eij äre sanferdighe twegge manna witne till, ware saklös. Lagförsl. 234 (c. 1609). Herren vare ett sannfärdigt och osvikligt vittne mot oss, om vi icke (osv.). Jer. 42: 5 (Bib. 1917).
7) [jfr 1, 6] ss. adv., ss. bestämning till verb med bet. ’säga’, ’berätta’, ’svara’ o. d.: i överensstämmelse med sanningen, sanningsenligt, korrekt, riktigt. PH 5: 3409 (1752). Gerna jag vill, o barn, dig allt sannfärdigt förtälja. Johansson HomOd. 3: 254 (1844). ”Säg mig nu sannfärdigt, om någon plär gifva mer än hvad nu jag gifvit?” Bergman GotlSkildr. 354 (1882). Inger svarade mer eller mindre sannfärdigt att hon just inga (hjärteangelägenheter) hade. Thorén Herre 132 (1942).
Anm. Den i följande språkprov förekommande formen sannfärde, med bet. motsv. SANNFÄRDIG 6 a, är möjl. att uppfatta ss. en tillfällig sammandragning av sannfärdige. Sanfärde Gud när du förböd, / Ok hota them med äwig Död / Om the af Trät skull’ äta, / Bröt Menniskian dit Bud ok Ord. Lucidor (SVS) 49 (c. 1670).
1) till 1: bestyrka. Chronones Fierdingsmahn Pehr Jönsson i Täfuelssåss afladhe Eedh å book, och sandhfärdigadhe dhett hustru Elijn Hanssdotter för honom upwijste och bekiändhe dhe samme bandh som hon afftonen tillförena funnit hadhe uthi fäägårdhen. VRP 1676, s. 158.
2) [jfr rättfärdiga] till 1, 5, i pass.: motsvara det verkliga förhållandet, vara berättigad l. dyl. Stammen slutade mäd ett falskt f, sås(om) haf, hvilket falska f först i ställningen framför t sannfärdigades. Tullberg SvRättskr. 150 (1862). —
SANNFÄRDIGHET, r. l. f. [fsv. sanfärdhoghet; jfr d. sandfærdighed, nor. sannferdighet]
1) (numera bl. med ngt ålderdomlig prägel) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara sanningsenlig l. sann, sanningsenlighet, sannhet, sanning; riktighet.
a) till 1 a. Helsingius Cc 8 b (1587). Efter hans egen korta berättelse, hvars sannfärdighet jag icke någonsin betviflat, hade han (osv.). Svanberg RedLefn. 122 (1882). BonnierLittH 4: 122 (1930).
b) till 1 b. De båda Cousinerne Fru Spion och Fru Etternäbb ganska väl förestälde, den ena af Hr Schylander, den andra af Hr Waltman, och i synnerhet den Finska Borgmästarinnan (spelt af Fru Haeffner med den förträffligaste sanfärdighet i tal, gång, åtbörder .. &c), utgöra en grouppe för Hogarts pensel. Kellgren (SVS) 5: 351 (1791). 2NF 37: 780 (1925).
c) (†) i uttr. i all sannfärdighet, i sanning, förvisso; jfr sannfärdig 1 c. Med arma menskolif, i all sannfärdighet, / Här står väl till, då att dem frälsa eller spilla / Beror på nyckerna utaf en liten — — frilla! Börjesson E14 51 (1846).
2) (numera bl. ngn gg, med ålderdomlig prägel) till 4: egenskapen l. förhållandet att vara verklig l. äkta l. sann l. dyl. Dhe andelige Kroppars Subtilitet skall warda sådana att uti dem är och blifwer Kötts och Bens Sanferdighet. Fernander Theatr. 538 (1695).
3) till 6: egenskapen l. förhållandet att vara sannfärdig. Psalt. 85: 11 (öv. 1536). Fromheet och sanferdigheet bewara Konungen. Ordspr. 20: 28 (Bib. 1541). Swedberg Cat. 595 (1709). Wester Hambro IrlStrövt. 43 (1921). särsk.
a) (i religiöst spr.) till 6 a; stundom liktydigt med: trofasthet o. d. Gudz troofastheet och sanferdugheet. FörsprRom. 3 b (NT 1526). Han warder dömandes iordennes kretz j retwijso, och folken j sinne sanferdigheet. Psalt. 96: 13 (öv. 1536; Bib. 1541: sanning; Bib. 1917: trofasthet). Om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet ännu mer har trätt i dagen. Rom. 3: 7 (Bib. 1917; NT 1526: sanning).
b) (†) i uttr. på sin sannfärdighet, ss. bestämning till ord med bet. ’lova’, använt till bedyrande av att man ämnar hålla vad man lovat. Allt detta lofvade .. (hertig Karl) på sin fursteliga tro och sannfärdighet. Fryxell Ber. 4: 340 (1830).
c) [äv. anslutet till 1] (tillf.) i uttr. sannfärdigheten fordrar att (osv.), sanningen fordrar att (osv.). Sannfärdigheten fordrar att här omtalas, att (osv.). Hammenhög PoB 527 (1931).
4) [jfr 1, 3] (†) till 7, i uttr. med sannfärdighet, i överensstämmelse med sanningen, med sanning, sanningsenligt, riktigt, korrekt. Att I sielfve ville hafva .. kundskaper ther uthe, som medh någen vijss beskedh och sandfärdigheet eder hvad lägenheter allestedz uthi städerne opå färde äre, motte vette att förständige. G1R 23: 385 (1552).
Spalt S 1096 band 24, 1965