Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SANSKRIT san4skrit, äv. san3skrit2, r. l. m. (Atterbom PoesH 1: 191 (1848) osv.) l. n. (Dalin (1854) osv.); best. -en resp. -et, vanl. dock i best. anv. utan slutart.
i sht språkv. om det på vedadialekterna grundade, för högre stil avsedda fornindiska språk som fixerades o. reglerades av grammatiker under årtusendet f. Kr. o. som blev bärare av Indiens klassiska litteratur (äv. kallat klassisk sanskrit); äv. allmännare, sammanfattande, om den fornindiska språkgruppen; jfr PRAKRIT. SP 1791, nr 180, s. 2. Upptäckten af sanskrit .. var för språkforskningen detsamma som upptäckten af Amerika för verldshandeln och kulturen. Beskow PVetA 1856, s. 31. Man plägar särskilja 3 arter av sanskrit, det vediska, episka och klassiska sanskrit, det senare sanskrit i inskränkt bemärkelse. 2SvUppslB 25: 275 (1953).
-SKOLA, r. l. f.
1) (numera bl. tillf.) om krets av forskare som gemensamt studera sanskrit. (Till de nya forskningsgrenarna) hörer .. i synnerhet Sanskritskolan, som i bröderna Schlegel och Bopp funnit sin brännpunkt. SvLittFT 1838, sp. 543.
-SKRIFT.
2) om sanskritspråkets skriftsystem; jfr -alfabet. Tryckning med sanskritskrift. 2NF 32: 501 (1921). —
-TEXT. text avfattad på sanskrit. Bergstedt Sâvitrî Titelbl. (1844). —
B (numera bl. tillf.): SANSKRITS-VOKABEL, se A.
SANSKRITISK, se d. o. —
SANSKRITIST104, m.||ig. [jfr t. o. eng. sanskritist, fr. sanscritiste] forskare som ägnar sig åt studiet av sanskrit. SvTidskr. 1874, s. 140.
Spalt S 1155 band 24, 1965