| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SAXARE sak3sare2, sbst.3, l. SACHSARE sak3sare2, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =; äv. (numera bl. i pl.) SAX, sbst.5, l. SACHS, m.; best. -en; pl. (numera bl. i bet. 1) -er sak4ser (möjl. äv. att hänföra till en sg. saxer resp. sachser, Messenius Christm. 213 (c. 1616; i bet. 1), TRudeen Vitt. 168 (1702; i bet. 2), Arnell Scott Sjöfr. 202 (1829; i bet. 1 slutet) osv.), äv. (numera föga br.) -ar sak3sar2 (i ä. språkpr. äv. att hänföra till sg. saxe resp. sachse, Isogæus Segersk. 427 (c. 1700), Bergman (o. Svensén) FolkH 1: 204 (1910)); förr äv. SAXE, sbst.2, l. SACHSE, m.; best. -en; pl. -ar (se ovan); förr möjl. äv. SAXER l. SACHSER, m.; anträffat bl. i pl. = (se ovan).
1) man tillhörande en germansk folkstam som omkring 150 e. Kr. omnämnes ss. bosatt inom ett mindre område norr om floden Elbe o. som (tillsammans med närboende germanska stammar) under de närmast följande århundradena skapade en betydande sjö- o. kontinentalmakt i nordvästra o. mellersta Tyskland, vilken underkuvades av Karl den store under slutet av 700-talet men återuppstod ss. ett tyskt (stam)hertigdöme, vilket ss. en politisk enhet upphörde att existera under slutet av 1200-talet; man boende inom l. tillhörande någon av nämnda statsbildningar l. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) allmännare, tillhörande Nordtysklands befolkning efter upplösningen av det saxiska hertigdömet (jfr 2 o. NEDER-SAXARE); särsk. i pl. (utan hänsyn till kön), om nämnda folkstam l. (befolkningen inom någon av) nämnda statsbildningar (osv.); jfr SAXON. Tå Keyser Valentinianus hade vnderkufwat sigh the Saxer, vptog han (osv.). Schroderus Sleid. 91 (1610). Carolus Magnus förde i 30 år krig med de fattige Saxarne, för at få en årlig skatt af 500 Kor. Kellgren (SVS) 4: 254 (1782). Redan mot slutet af 3:dje århundradet oroade Sachsarne de Romerska gräns-provinserna vid Rhein och Schelde. ConvLex. 7: 1050 (1837). 2NF 24: 278 (1916; i pl., allmännare, om ä. förh.). — särsk. om saxare hörande till de germaner som (på 400-talet) utvandrade till England o. där blevo landets herrar; stundom äv. allmännare, om angelsaxare (se d. o. 1). (Munken Gildas) begreet offta the Engelskes (dvs. britanniernas) Laster och Miszgerningar, hwar medh the swårligen rette Gudh til Wredhe, theszlijkes thet Straff, som them igenom Engelske Saxer tilstundade. Schroderus Os. 2: 193 (1635; lat. orig.: Anglosaxones). The Angler, eller Saxar blefwo fordrade af the gamla Britanner til hielp emot the i landet infallande, och alt förhäriande fiendar, eller Skottar. Isogæus Segersk. 427 (c. 1700). Angler, sachsare och normander (ha) bygt upp det stora britiska riket. Svensén Jord. 294 (1887). Flera saxare, såsom .. Beda .. och Alkuin .., uppträdde såsom latinska författare. Schück MedeltKultH 13 (1907). — jfr ANGEL-SAXARE, ANGEL-SAXER.
2) man (l. kvinna) boende i l. härstammande från det tyska landet (tidigare kurfurstendömet resp. kungariket) Sachsen (vilket leder sitt ursprung från en förening av markgrevskapet Meissen med en mindre, omkring Wittenberg belägen del av det gamla hertigdömet Sachsen; äv.: man (l. kvinna) tillhörande den tyska (fr. o. m. 1100-talet invandrade, urspr. mest av saxare (i bet. 1) bestående) befolkningen i Transsylvanien (Siebenbürgen); ofta i pl. utan hänsyn till kön. Rålamb Resa 18 (1658, 1679; i Siebenbürgen). (K. XII) saa: du falska Saxe, däg klöpper iag wäl än; / Men min Edsworne Wänn är Czar Peter! Dahlstierna (SVS) 164 (c. 1700). Auerbach (1913; äv. om kvinna). Preussens huvudstad vill gärna räkna den (från Leipzig) förlupne sachsaren (dvs. Lessing) som sin. Johanson Stärbh. 14 (1929, 1946).
Spalt S 1285 band 24, 1965