Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SCHARTAUAN ʃar1taua4n l. -ta͡ω-, sbst.1, m.||ig.; best. -en; pl. -er; äv. (föga br.) SCHARTAUANARE, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(schartauan 1842 osv. schartauanare 1913)
Etymologi
[avledn. av personnamnet Schartau efter mönster av sådana ord som FRANCISKAN, LUTERAN. — Jfr SCHARTAUAN, sbst.2, SCHARTAUSK]
anhängare av den kyrkliga riktning inom svenskt fromhetsliv som utgår från kyrkomannen Henrik Schartau († 1825) o. som främst är spridd i västra Sverige. Newman Gemensk. 72 (cit. fr. 1842). Hvad våra präster uppåt landet ha, enligt min tanke, framför allt att lära af schartauanerna det är reda och klarhet. Ödman Reseb. 228 (1907). ’Läsarepräster’ kallades .. (prästerna av Schartaus riktning) till en början, men sedan Schartaus skrifter kommit ut och blivit mera kända, blev smädenamnet i stället ’schartauaner’. LfF 1918, s. 11. SvD(A) 1932, nr 146, s. 3.
Avledn.: SCHARTAUANISM10(0)04, r. om den religiösa rörelse som utgått från Henrik Schartau l. om den åskådning som kännetecknar denna. Ahnfelt StudM 2: 4 (1857). Newman NordskVäck. 97 (1925). —
SCHARTAUANSK10(0)4, adj. som tillhör l. är karakteristisk för l. har samband med schartauaner(na) l. schartauanism(en). ForhSkandKirkemøde 1857, s. 125. Sjöberg Kvart. 126 (1924).

 

Spalt S 1369 band 24, 1965

Webbansvarig