| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SCHISMATIKER ʃisma4tiker, äv. 0302, stundom ski- (schissmàtick’r Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. =; äv. (numera bl. i pl.) SCHISMATIKUS (schissmàtikuss Dalin); pl. schismatici ʃisma4tisi, äv. 0302, stundom ski-.
teol. o. kyrkohist. motsv. SCHISM a o. SCHISMA 2 slutet: person som tillhör en gm schism uppkommen sekt l. kyrklig partibildning l. som bryter (brutit) med den allmänna l. sanktionerade läran l. trosbekännelsen; sekterist; avfälling. Rydén Pontoppidan 407 (1766). (Kejsar Julianus) återkallade alla för religionen förwista, och gynnade schismatiker och kättare, för att genom söndringar skada Christendomen. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 194 (1834). Västerländingarne voro kända som fanatici, för hvilka en kristen schismatiker knappt var bättre än en jude eller en muhammedan. Rydberg KultFörel. 6: 113 (1888). Vid den tid då vår framställning börjar, är Åbo ett av lydstiften under Uppsala — ryssarna betraktas endast som fiender och halvhedniska schismatiker. SvKyrkH 2: 126 (1941).
Spalt S 1404 band 24, 1965