Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SCHNAUZER ʃna4utser l. -a͡ω4-, l. med mer l. mindre genuint tyskt uttal, m. l. r.; best. -n; pl. = (SvKennelklT 1920, s. 694, osv.) l. -zrar32, äv. 40 (SvD(A) 1937, nr 9, s. 7, osv.).
Ordformer
(schnauser 1933. schnauzer (-tz) 1920 osv.)
Etymologi
[av t. schnauzer, mustasch, schnauzer, till schnauz, mustasch, kortform för schnauzbart, av schnauze, nos, trut, mule (se SNUT), o. bart, skägg (se BARD, sbst.2)]
terrierliknande hund med buskiga ögonbryn o. kraftig skäggväxt på nospartiet; särsk. om hund som härstammar från sydtyska hundraser vilka utvecklats ur torvhunden; jfr PINSCHER. SvKennelklT 1920, s. 694. Bussie, som är en tysk schnauzer sådan som schnauzrar äro mest, har mer än en gång värmt vårt hjärta genom att ge prov på ett sinnelag, som inte söker egen vinning. SvD(A) 1937, nr 9, s. 7. Hundbok. 1: 593 (1955).
Ssgr: SCHNAUZER-TIK. SvKennelklT 1920, s. 775. —
-VALP. SvD(A) 1932, nr 342, s. 28.

 

Spalt S 1414 band 24, 1965

Webbansvarig