Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SEBU se4bɯ, m. l. r., om sak r. l. m.; best. -n; pl. -er400 (Stuxberg (o. Floderus) 2: 105 (1901) osv.), äv. (mera tillf.) -r (Hammar (1936)), stundom -s (BerDjurv. 1: 159 (1849), FoFl. 1913, s. 12).
Ordformer
(sebu 1889 osv. zebu 17851935)
Etymologi
[jfr t. o. eng. zebu; av fr. zébu; ordet är tidigast känt från en fransk utställning år 1752 men är i övr. av okänt urspr., möjl. ett fritt konstruerat ord]
1) (ett ss. husdjur i varmare länder förekommande, urspr. i Asien hemmahörande) oxdjur, av vissa forskare uppfattat ss. en egen art (Bos indicus Lin.), av andra ss. en avkomling av uroxen (Bos taurus Lin.), puckeloxe, indisk oxe; jfr SANGA. Ödmann StrSaml. 1: 24 (1785). Zebun .. igenkännes på sin fettpuckel öfver manken samt på sina korta horn. 1Brehm 1: 534 (1874). Aldrig träffar man tamare och beskedligare boskap än dessa zebuer. Sjöstedt Storv. 143 (1911). Indiens nationella husdjur, sebun. Rosén Djurgeogr. 67 (1914). 4Brehm 1: 468 (1920).
2) (mera tillf.) elliptiskt för SEBU-SKINN. Prickiga skor och hattar av zebu. SvD(A) 1930, nr 254, s. 14.
Ssgr (till 1): SEBU-BOSKAP~02 l. ~20. jfr boskap 3. LB V. 1: 11 (1907).
-KO. Mörne Elef. 120 (1931).
-SKINN. skinn från sebu. SvD(A) 1930, nr 254, s. 14.
-TJUR. Helig zebutjur i Benares, Ostindien. 4Brehm 1: 469 (1920; bildunderskrift).

 

Spalt S 1535 band 24, 1965

Webbansvarig