| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SEMPERVIV (sempervi´v Weste, sä`mmp’rvi´v Dalin), r. l. m. (Franckenius, Fries Ordb. 107 (c. 1870)) l. n. (Dalin (1854)); best. -en; pl. -er (Weste FörslSAOB (c. 1815)).
(†)
1) ss. namn på vissa saftfulla växter som ha förmågan att leva (o. växa) länge utan tillförsel av vatten o. näring från jorden.
b) (växt av) släktet Aloe Lin., aloe; särsk. i uttr. spansk semperviv, om Aloe vera Lin. Spanisk Semperviv. Franckenius Spec. A 2 b (1659). Brander NatH 81 (1785; om släktet). Weste FörslSAOB (c. 1815; om Aloe perfoliata Thunb.).
2) bildl., ss. beteckning för ngt evigt varaktigt l. oförstörbart. Hwad är en ächta Wän? En Engel uppå Jorden. / .. En Dag- och Natte-Roo. Trohetens Semperviv: / En tilförlåtlig Hielp i Dåd, så wäl som Råde. Brobergen 66 (1699, 1708).
Anm. I nedan anförda språkprov användes ett adj. semperviv (skrivet -vif) [jfr lat. sempervivus, evig, o. fr. vif, livlig] (med åsyftad bet.: vänlig l. trevlig o. d.) parodierande, med syftning på tillfällighetspoeten Sven Dalius’ sätt att inblanda latinska glosor i sina dikter. (Hunden var) mot hans wänner så höflig och sempervif, / At ingen arghet war i hela hennes lif. Dalin Vitt. 4: 414 (1747).
Spalt S 1853 band 25, 1967