Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SENATSKONSULT sena3ts~konsul2t, förr äv. SENATUSKONSULT, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(senats- 1817 osv. senatus- 1812—1815)
Etymologi
[jfr t. senatuskonsult, eng. senatus consult, senatusconsultum, fr. sénatus-consulte; av lat. senatus consultum, senatus-consultum, av senatus, gen. sg. av senatus (se SENAT, sbst.1), o. consultum, råd, beslut, substantivering av n. sg. av consultus, p. pf. av consulere (se KONSULERA)]
1) (numera bl. tillf.) om beslut av den fornromerska senaten (se SENAT, sbst.1 1 a). Norrmann Eschenbg 1: 87 (1817).
2) [efter motsv. anv. i fr.] (om franska förh. före andra kejsardömets fall) om beslut av den franska senaten (se SENAT, sbst.1 1 b). JournLTh. 1812, nr 285, s. 3. Senatus-Konsultet af d. 28 Floreal (18 Mai 1804) öfwerlemnade till Napoleon ärftelig wärdighet och fastställde arfsrätten inom hans Familj. AJourn. 1815, nr 87, s. 1. Almquist VärldH 8: 146 (1938; om förh. 1870).

 

Spalt S 1901 band 25, 1967

Webbansvarig