| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SERRA (numera bl. sær1a i de under b behandlade uttr.), interj.
(†; jfr dock b) i eder l. bedyranden l. ss. uttryck för förskräckelse l. häpnad; särsk.: bevars l. minsann o. d. Weste FörslSAOB (c. 1815). Paul. Du mår? Beauséjour. Jo serra, rak i benen / Och lika kry som förr. CVAStrandberg 2: 183 (1865). — särsk.
a) i uttr. serra dö (äv. sammanskrivet) o. d., ss. uttryck för förskräckelse l. häpnad o. d.; se vidare DÖD, sbst. 5 b β. (Pigan, som en natt hörde starkt råmande o. bölande i ladugården, ropade:) Opp, opp, tiufwar i fägset, Särra dö. Wallenberg (SVS) 2: 92 (1764). (Någon inbillade Kalle att han måste ha vittnen för att ”lagligen” kunna klå upp sin ovän Måns) Serradö, två dar efter tog Kalle med sig ett par bra karlar och masade ner till Måns. Sällberg Sockenk. 26 (1899).
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. serra tre10 4 l. tri4, förr äv. [jfr FANKEN] trecken (äv. sammanskrivet), bevars l. minsann o. d.; jfr VASSERRA. Holberg DRanudo 98 (1745). (Han) vände sig till skjutsbonden .. med den frågan om han kunde sjunga. ”Ja, serra trecken!” svarade denne. Braun Carol. 127 (1844). Hvad tro ni kapten säger, när bläsen är halt?. .. Se huru han linkar; serra tri, det blir inte folk af bläsen mer. Topelius Vint. II. 1: 344 (1856, 1881). Schönberg Vis. 4: 79 (1900).
Spalt S 1995 band 25, 1967