Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIGMARSÖRT, r. l. f.
Etymologi
[(med översättning av efterleden) av t. si(e)gmarswurz, si(e)gmarskraut (sen mht. sigmarchkraut); jfr mht. sigemarswürz, maskros?; sannol. till personnamnet SIGMAR (möjl. åsyftande en tänkt förmåga att skänka seger l. läkedom; jfr SEGER-LÖK, -ÖRT samt fornlågfrankiska sigimāri, segrare, eg. appellativisk anv. av personnamnet)]
(†) om vissa växter.
a) Malva alcea Lin., rosenmalva, rosenkattost. Franckenius Spec. A 2 b (1638). Den örten som wexer i trägårdar och på gårdarna benemd Kattost och Sigmarsört, hon hafwer sitt namn af Sigge, som war Herculs och Odens tilnamn. Rudbeck Atl. 1: 747 (1679). Dens. HortBot. 4 (1685).
b) i uttr. utländsk sigmarsört, om Malva moschata Lin., myskmalva, myskkattost. Rudbeck HortBot. 4 (1685).
c) i uttr. buskaktig sigmarsört l. sigmarsört med hampblad, Althæa cannabina Lin. Rudbeck HortBot. 4 (1685: medh Hampebladh). Därs. (: Buskachtig).
d) i uttr. venedisk sigmarsört med blåsor, Hibiscus trionum Lin., timvisare. Rudbeck HortBot. 4 (1685).

 

Spalt S 2253 band 25, 1967

Webbansvarig