Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIK si4k, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar; äv. SIKER si4ker, m.; best. -n.
Ordformer
(sijck 1701. sik (-ij-) 1647 osv. siker (-ij-) 1647—1893)
Etymologi
[sv. dial. sik(er); jfr fsv. sik(er), ss. tillnamn; sannol. identiskt med SIK, sbst.2; jfr SIK, sbst.2 1 slutet, o. anv. av andra fisknamn ss. nedsättande personbenämningar, t. ex. SILL, TORSK; med avs. på formen siker jfr luver vid sidan av LUV, sbst.1, slarver vid sidan av SLARV, toker vid sidan av TOK m. fl.]
(numera bl. i vissa trakter) nedsättande beteckning på person; särsk. dels om slug l. illistig person, dels om snål person. Nogh skall tu, Snåle sijker få dricka. Chronander Surge B 1 b (1647). Sidst med drickzflaskor med wijn och pocaler, / Skänck ärligt inn och war ingen Sijck, / Lät osz ey glömma dhe käcka Generaler / Som förde osz ann. Stenbock Glädiesp. A 4 a (1701). Du skall wara en ful Sik, säjer man, at willja utrota Hedendomen i Swerige. Dalin Arg. 1: 301 (1733, 1754; yttrat av jätte). Ja, säjer en sielfkär, jag känner wäl den Siken, hade intet han warit, så hade min Far kommit til den egendomen, jag hade fådt den tiensten, min Syster hade wunnit den saken etc. etc. Därs. 237 (1754; uppl. 1733: Skiälmen). (Sv.) En arg sik ell. siker (fig.), (t.) ein verschlagener, schlechter Mensch. ÖoL (1852). Det var en sik, Skara-Knallen, det ordet hade han om sig. Moberg Rask. 197 (1927). — jfr DRÖP-SIK o. BONDE-SIKER.
Avledn. (numera bl. i vissa trakter): SIKAKTIG, adj. Juslenius 342 (1745). Jag hoppas han får en bättre lärmästare, än hans knipsluga, sikaktiga farbror. Topelius Fält. 4: 11 (1864).

 

Spalt S 2295 band 25, 1967

Webbansvarig