Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SINKA siŋ3ka2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. (numera föga br.) ZINK siŋ4k l. med mer l. mindre genuint tyskt uttal, sbst.3, r. l. m. l. f., förr äv. SINKE, m. l. f.; best. -en; pl. -ar (SvTMusF 1930, s. 69 (1691)) l. -er (Bauck 1MusH 51 (1862), Dens. 2MusH 39 (1867)).
1) (förr) i sht under 1500- o. 1600-talen brukat (böjt l. rakt) blåsinstrument (av trä l. horn l. elfenben) som var försett med fingerhål; krumhorn. (Lat.) Buccina .. (sv.) zincka, skalmeya, häär horn. VarRerV 47 (1538). Stöten i sinkor och horn, / trumpetter och jellande pipor! ORudbeck d. ä. Vitt. 28 (1697). Sinka .. (dvs.) Ett blåshorn, krumhorn. Schultze Ordb. 4102 (c. 1755). Det fanns (på regalskeppet Vasa) raka och böjda sinkor — blåsinstrument som nu kan komma till användning då man vill framföra musik från den tiden. ST(A) 1961, nr 138, s. 8.
-MAKARE. (sinke- 1640—1700) (förr) person som tillverkade sinkor. Linc. Tttt 8 b (1640). Hamb. 2: 238 (1700). —
(2) -REGISTER. [jfr t. zinkenregister] (†) register (se d. o. II 2) med en ton som liknar sinkans (se sinka, sbst.4 1), kornettregister. Wikforss 2: 1053 (1804). Heinrich 1500 (1828).
B (†): SINKE-BLÅSARE, -MAKARE, se A.
Spalt S 2558 band 25, 1967