| Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
SINNESSJUKDOM sin3es~ʃɯkdωm2 l. ~20, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) sjukdom vilkens symtom o. yttringar huvudsakligen äro av psykisk art, psykisk l. mental sjukdom, psykos, själssjukdom; i fackspr. numera bl. om svårare sjukdomar av detta slag (som icke äro medfödda l. förvärvade under de tidigare barnaåren); motsatt dels: lättare psykiska rubbningar, psykoneuroser, dels: sinnesslöhet o. psykopati; jfr VANSINNE. Organiska l. läsionella sinnessjukdomar, framkallade av organiska förändringar i hjärnan; motsatt: funktionella l. dynamiska sinnessjukdomar, framkallade av tillfälliga funktionsrubbningar i hjärnan. 2RARP 21: 278 (1761). (Ss.) Omyndige (ha förklarats bl. a.): Af Stockholms Stads Justitie-kollegium .., Notarien Carl Johan Carlstedt, för sinnessjukdom. AB 1845, nr 238, s. 1. SFS 1966, s. 697.
2) = SINNES-SJUKA 1; numera bl. (i sht vard., tillf.) i mer l. mindre klart hyperbolisk anv. av 1: vanvett, galenskap, dårskap. Rydén Pontoppidan 141 (1766). Jalousie är en så olyckelig och ledsam, som neslig sinnes sjukdom. DA 1771, nr 11, s. 1. Golf är inte en sport, det är en sinnessjukdom. Selander Pegas. 226 (1937, 1950).
Spalt S 2632 band 25, 1968