| Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
SINNLIGHET sin3lig~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. (†) -er (i bet. 1 slutet o. 2 b; Posten 1769, s. 590, Boström 3: 538 (1865)).
1) (i sht i fackspr.) motsv. SINNLIG 1: egenskapen l. förhållandet att vara sinnlig l. utrustad med sinnen l. att ha förmågan att förnimma l. mottaga intryck medelst sinnen (numera med tanke enbart på de organiska sinnena, förr äv. med tanke dessutom på vissa själsförmögenheter, särsk. dels känslor, dels samtliga själsförmögenheter utom intellektet o. förnuftet); stundom: egenskapen l. förhållandet att uppleva tillvaron väsentligen med sinnena l. att vara inriktad på sådant som man upplever med sinnena; i sht förr äv. övergående i bet.: sinne l. sinnesverksamhet o. d.; i vissa fall utan bestämd avgränsning från 2 o. 3. Martin PVetA 1763, s. 31. Då menniskan åskådar, så har hon ock en förmåga att hafva åskådningar, och den heter Sinnlighet. Tuderus Kiesewetter Log. 7 (1806). Vid åskådningen [är (det) en] jämn och odelad verksamhet af alla förmögenheterna, förstånd och sinnlighet, som tilsammans utgöra [det] fullständiga medvetandet. Höijer 3: 134 (1810). Förståndet .. är .. i behof af sinnligheten, för att erhålla de materialier, på hvilka dess verksamhet bör rigtas. Ekman Jakob 46 (1822). Den i barndoms-åren predominerande sinligheten antyder tillräckligt, att sinliga medel ofta behöfva att användas (för att gm tävlan framkalla flit o. duglighet hos skolelever). I synnerhet två utvägar erbjuda sig i detta afseende: penningar och beröm. ÅbSvUndH 60: 45 (1832). Marc-Wogau FilDiskuss. 59 (1955). — särsk. (†) konkretare, om sinne o. förnimmande gm sinne l. om intryck av ngt som förmedlats till ngn gm sinnena. Sinligheter, eller de intryck som närwarande sinliga föremål åstadkomma. Kölmark SwarFaxe 53 (1786). Det quarblifvande af .. (en människa som dött) är .. hennes förnuftiga ande, hvilken äfven här exsisterade såsom verklig för henne eller sig sjelf, och hvilken i andra lifsformer ger henne nya sinnligheter och phænomenverldar. Boström 3: 538 (1865).
2) motsv. SINNLIG 2: egenskapen l. förhållandet att vara sinnlig; lust till l. begär efter sinnlig(a) njutning(ar), sinnlig lust, njutningslystnad, sensualism; jfr 1, 3 a. Lanærus Försök 30 (1788). Ger tiden nöjen? — Såd’na mäst, som sinnligheten smeka. Liljestråle Fid. 101 (1797). Gamla testamentets stolta prakt och sinnlighet. Johanson Stärbh. 78 (1918, 1946). Blommors vackerhet är för mig deras sinnlighet, inte till äventyrs deras själiskhet. Ekelöf Utflykt. 111 (1947). — särsk.
a) motsv. SINNLIG 2 slutet: sexuellt l. erotiskt färgad sensualism, sexuellt l. erotiskt färgad läggning l. lust l. åtrå, sexualitet o. d. War öfwertygad, at den inbillade rena, platoniska själ-kärlek imellan unga personer af olika kön merendels förr eller sednare uplöser sig uti den grofwaste och skamligaste sinnlighet. Hasselroth Campe 166 (1794). (Araben) kysste med en österländings lidelsefulla sinlighet hennes blottade, hvita, mjukt rundade arm. Heidenstam End. 197 (1889). Hans kropp hade blivit honom övermäktig, stinn av sinnlighet och brunst. Krusenstjerna Pahlen 3: 259 (1931).
b) (†) konkretare, om ngt som väcker l. tillfredsställer ngns sinnliga lust l. om sinnligt nöje o. d. Man ser .. (på en gift person) med ett slags begär, man går åstad at förnöja det. .. Så dåras det oskyldigaste hjerta af sinligheter. Posten 1769, s. 590. Man kunde .. tillbringa sin afton med dans, sinnligheter och nöjen i ett godt sällskap på värdshuset i Cintra. Agrell Maroco 2: 287 (1799, 1807). Rundgren Minn. 2: 217 (1870, 1883).
3) motsv. SINNLIG 3: egenskapen l. förhållandet att vara sinnlig l. att förekomma i l. tillhöra sinnevärlden l. att vara av materiell l. jordisk l. fysisk natur; äv. konkret(are), sammanfattande, om allt som tillhör sinnevärlden l. är materiellt osv.; jfr 1. Lenngren (SVS) 2: 383 (c. 1800). Sinnlighet är, såsom sådan, hvarken ren eller oren; utan är tillvaron i tid och rum — Gestaltiskhet — Bild. Svea 14: 105 (1831). Den verld, som, ehuru ständigt oss nära berörande, för de flesta menniskor döljer sig bortom sinnlighetens och dödens förlåt. Atterbom Minnest. 2: 92 (1847). Östergren (1938). — särsk.
a) i fråga om framställning o. d.: åskådlighet, konkretion; stundom med bibet. av 2, övergående i bet.: (sensuell) friskhet, (sensuellt) behag. Bergklint MSam. 1: 230 (1781). Ehuru all vältalighet måste äga sinnlighet för att äga kraft, kan likväl ej (osv.). AGSilverstolpe i 2SAH 2: 333 (1802). Hvilkens prosa, när jag undantar de gamle Gustavianske Mästarne, har den kraft och kärna, den ädelhet utan twång, den färgrika sinnlighet utan prål, som just Geijers? Tegnér Brev 2: 263 (1822).
b) (†) i fråga om språk, motsv. SINNLIG 3 slutet: frisk åskådlighet l. konkretion l. dyl. JGOxenstierna 2: Föret. 6 (1796, 1806). Geijer I. 5: 8 (1810).
4) [jfr motsv. anv. i lt. o. holl.] (†) ordentlighet, prudentlighet, finhet l. dyl. (En orsak till vrede kan vara) Sinligheet eller Pyntligheet; i thet somblige hålla så myckit aff sigh sielfwe, at alt hwad the skola hafwa, thet moste wara så nätt, kasta så lätteligen Wrede på then som the tyckie theres Nättheet angrijpa. Palmchron SundhSp. 189 (1642).
(2) -FIENTLIG. fientlig mot sinnlig njutning o. glädje, livsförnekande o. d. IllSvLittH 4: 110 (1957). —
(1) -FÖRMÅGA. (†) = sinnes-förmåga. Boëthius Kant 114 (1797; i två ord). Lutteman Schulze 169 (1799). —
-LIV. (†)
-LÄRA. [jfr t. sinnlichkeitslehre] (†)
1) till 2: lära som förkunnar sensualism, sensualistisk lära, njutningslära, sensualism. Claëson 2: 100 (1859). Schulthess (1885).
2) till 3: lära(n) om det sinnliga o. dess former (rum, tid osv.); jfr estetik 2. LittT 1795, s. 149. —
Spalt S 2637 band 25, 1968