| Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
SIPP sip4, adj. -are. adv. -T.
1) tillgjort fin; överdrivet korrekt, affekterad i sitt sätt; kokett; prudentlig, sirlig, nätt, fin. Förr än denne förtreten (dvs. att en vacker änka gav honom korgen) hände .. (Roger de Caverly) skal han hafwa warit så nätt och sipper, som trotz någon Petit Maitre. Kling Spect. B 1 b (1734). (Ahrenbergs) enka .. dog .. i sitt 73:dje lefnadsår, ännu då en sipp gumma med gustavianska manér. Lagus Kellgren 306 (1884). Ehuru .. (gulärlan) kanske är ännu finare byggd, ännu sippare och prydligare (än sädesärlan). Ericson Fågelkås. 2: 34 (1907). Ingen av gubbarna spottade i glaset. .. Jonas ådrog sig många försmädligheter genom sitt sippa läppjande på varorna. Siwertz JoDr. 57 (1928). Östergren (1938).
2) tillgjort sedesam, pryd; äv. i överförd anv., om min, egenskap o. d. Tegnér (WB) 1: 237 (1802). Alla de sippa och pryda damer, som tro sig behöfva knipa på mun, fälla ned ögon, rodna och småskämmas vid allraförsta början af vår ”torparhistoria”. Knorring Torp. 1: 14 (1843). Hon kände sig frestad att kyssa honom .. midt för näsan på några sippa gamla fröknar. Benedictsson FruM 56 (1887). Det sippa Albion. PT 1896, nr 182, s. 3. En min af dygdig fasa, / sipp och stygg och dum och stel. Fröding Stänk 26 (1896). De sippa kärringarna. DN(A) 1966, nr 305, s. 1. Anm. Ordet förekommer stundom ss. ett slags egennamn i uttr. fröken (förr äv. jungfru) Sipp [jfr lt. jumfer Sipp l. Zipp], ss. beteckning för tillgjort fin l. kokett l. pryd (ung) kvinna. Hvad krokar! Hvilka bugter! / Min goda jungfru Sipp, bekänn, bekänn! Atterbom FB 24 (c. 1855). ”Sedan de nya taflorna blefvo upphängda i salen, går jag ej dit i onödan.” .. ”Det skall ’fröken Sipp’ säga, som sjelf har en Venus i sin kammare.” Wigström FrSlätt. 1: 139 (1888).
1) till 1: tillgjordhet, affektion, affekterat sätt; koketteri; prudentlighet, sirlighet o. d.; stundom svårt att skilja från 2. Nordforss (1805). Förställning och sipphet kunna ej trifvas i sjöluften. Frey 1848, s. 87.
2) till 2: prydhet. SvTyHlex. (1851). Han trodde icke på sipphet, som dolde hvad som icke kunde visas. Strindberg Hafsb. 106 (1890). —
SIPPIG, adj. (†) till 1; = sipp, adj. 1. Fru Råtta sjelf, med sippig gång. Nordenflycht QT 1746—47, s. 169. Wallin Bref 188 (1849).
Spalt S 2656 band 25, 1968