Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SJÄLLÄNDARE ʃäl3~län2–dare, förr äv. SELÄNDARE, m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(seländare 1807—1886. själländare 1886 osv.)
Etymologi
[jfr d. sjællænder (i ä. d. äv. sællænder), t. seeländer; avledn. av SJÄLLAND]
manlig invånare på (den till Danmark hörande ön) Själland; i pl. äv. utan hänseende till kön. Weste 2: 559 (1807). Bååth Saxo 22 (1902). —

 

Spalt S 3002 band 25, 1969

Webbansvarig