Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SJÄLVSVÖRDING ʃäl3fs~vœ2rdiŋ, äv. (i särskilt vårdat uttal) ʃäl3vs-, äv. (vard.) ʃäl3s-, förr äv. SJÄLVSVYRDING l. SJÄLVSVYRDNING l. SJÄLVSVÖLING, m.||ig.; best. -en; pl. -ar (OPetri osv.) ((†) -er RARP).
Ordformer
(siels- 1642. självs- (si-, -elf(f)z- m. m.) 1539 osv. -vyrding 1541—1749. -vyrdning 1636. -völing 1622. -vörding 1539 osv.)
Etymologi
[fsv. siälfvördinge, sv. dial. sjalsvörding; sannol. bildat till SJÄLVSVÖRDIG (jfr fsv. vanvördogher, föraktlig, vanvyrdinger, föraktlig människa; se VANVÖRDIG resp. VANVÖRDING)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) självsvåldig person; äv. dels om lättfärdig l. sedeslös person (jfr SJÄLVSVÅLDIG a), dels övergående i bet.: lätting l. odåga; jfr SJÄLVSVÅLDING. OPetri 4: 391 (1539). Thenne wår son är en sielffzwyrding och ohörsam, och lydher intet wåra röst, och är en .. drinckare. 5Mos. 21: 20 (Bib. 1541). De många Sielfzwördinger, som j Städerne sig oppeholle, (skulle med sträng uppsikt över ungdomen) twingas at Lähra någott Erligit. RARP 3: 262 (1642). (Barnet) wexer vp i sielfswold och goda dagar, och warder så en sielfswyrding i alla sina lifsdagar. Swedberg SabbRo 625 (1697, 1710). Nej, ingen skulle kunna säga om Lill-Jonas son, att han kröp bakom andras knutar som en horkarl och en självsvörding. Väring Vint. 37 (1927).

 

Spalt S 3143 band 25, 1969

Webbansvarig