Publicerad 1969   Lämna synpunkter
SKALKERI skal1keri4, n.; best. -et, äv. -t.
Ordformer
(förr äv. -ii, -ij)
Etymologi
[fsv. skalkeri; jfr fd. o. d. skalkeri, t. schalkerei; avledn. av SKALK, sbst.1, l. av SKALKAS]
(numera bl. ngn gg, arkaiserande)
1) skurkaktighet, gemenhet, ondska; gemen brottslighet; illistighet; benägenhet att bedra l. luras l. spela fula spratt; falskhet; (begående av) handling som vittnar om skurkaktighet osv.; förr äv. i uttr. bruka skalkeri, begå skurkstreck o. d. Haffua the skalkar som bo wijd grensen (mellan Finland o. Ryssland), lithen forsyn til ath brwka sijt skalkerij, huar in på annan som the pläga göra. G1R 3: 155 (1526). Säger du detta utan svek och skalkeri? Högberg Storf. 170 (1915).
2) frivol skämtsamhet l. frivolt skämtsam stil l. dyl. Maronis ädla Styl och Nasos Skalkerij. WerldzlFåfSpeg. 36 (c. 1685).

 

Spalt S 3416 band 25, 1969

Webbansvarig