| Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SKALLIG skal3ig2, adj.2 -are. adv. -T; äv. (numera bl. arkaiserande l. skämts.) SKALLOT skal3ot2 l. -ωt2, adj.2 -are; n. o. adv. =.
1) om hjässa l. huvud: som (i sin helhet l. delvis) saknar hår; om fläck på hjässan o. d.: som saknar hår; om person: som har sådan hjässa osv. l. har ”måne”; kal, flintskallig; numera nästan bl. i fråga om hårlöshet uppkommen gm ett naturligt (av sjukdom l. dyl. förorsakat) hårbortfall (motsatt: rakad); äv. oeg. l. bildl. VarRerV 9 (1538). 3Mos. 13: 40 (Bib. 1541). De flästa Europæer raka af sig håret, och bruka främmande hår, til at täcka sit skallota hufwud med. Roman Holbg 241 (1746). Blodet (av mullvad) warmt strukit på et skallot ställe, giör at Hår säkert wäxer. Orrelius Diurr. 15: 5 (1750). Professorn .. ref sig på sitt skallota hufvud. Braun Namnl. 147 (1849). Han (som flickan funderade på att gifta sig med) är änkling och gammal och skallig och krokig. Fröding NDikt. 50 (1894). Den skalliga månen kom upp ur sjön. Martinson Kap 20 (1933). Han hade med åren blivit fet och tung och skallig. Grimberg VärldH 9: 411 (1940). — jfr BAK-, FLINT-, FRAM-SKALLIG. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt; jfr b. Ett håår och annat gör gubben huffuut skallot. SvOrds. A 6 a (1604). Ett Håår och annat giör bonden skallot .. (dvs.) Dhen som småningom och offta mister, han blijr omsijder fattigh. Grubb 196 (1665). Skallot medh krwsadt Håår .. (dvs.) Til förstå, om dhen som sielff intet duger, och tager ens annars hambn vppå sigh. Dens. 720.
b) i uttr. lugga (i sht förr äv. riva l. draga o. d. håret av l. luggas med, förr äv. ryska) den skallige, ss. beteckning för en meningslös handling l. ett omöjligt företag, t. ex. att (försöka) få ut pengar o. d. av en som icke har något att betala med. Ont är draga håret aff then skallotta. SvOrds. B 8 a (1604). Ondt ryskia dhen skallotta .. (dvs.) Dher intet är, dher haar och Keysaren sin rätt förlohrat. Grubb 623 (1665). Porthan BrCalonius 390 (1797: at luggas med den skallote). Om Hans Nåd föresätter sig att rifva håret af den skallige, så lärer jag icke intill dommedag erhålla det Grefskap jag så länge kikat efter. Stiernstolpe DQ 2: 168 (1818). Det är som att lugga den skallige. Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) [jfr fr. Charles le chauve, nylat. Carolus calvus] i uttr. Karl den skallige (förr äv. hin skallote), konung Karl II i Västfranken, romersk kejsare 875, † 877. Carl .. hin skallote. Schroderus Sleid. 142 (1610). Karl den skallige. Boëthius LbAllmH 76 (1905).
d) (†) bildl.: som förlorat allt vad han äger, utblottad, ”renrakad”, ”barskrapad”, ”pank” o. d. VDAkt. 1692, nr 470. Skulle jag nu gripa til min lilla egendom förslogo han ändock intet til hälften, och hwad skulle man sedan taga af den skallota. ÅgerupArk. Brev 25/2 1767.
2) (numera bl. ngt vard.) om föremål av pälsskinn o. d.: som (helt l. delvis) saknar hår, hårlös; numera nästan bl. i fråga om hårlöshet uppkommen gm förslitning: luggsliten. VgFmT I. 8—9: 87 (1554; om fårskinnsfäll). Siälfwa basis af (ren-)betzlet .. är fodrat inunder med skallot renskin. Linné Skr. 5: 47 (1732). Han var klädd i en skallig skinnmössa, grå islandströja, trasiga pjäxor. Siwertz Sel. 2: 215 (1920).
3) om fågel: som (helt l. delvis) saknar fjäderbeklädnad (särsk. på huvudet l. i nacken); stundom: ruggig; äv. om kroppsdel (särsk. huvud l. nacke) hos fågel: som (helt l. delvis) saknar fjäderbeklädnad. Wij gå här lika, som de skallote skaterna ibland påfoglar. Ekeblad BrClEkeblad 155 (1654). (Det) är at märka, det folket .. (på Öland) intet plåcka all fiädren af (de levande) Giäszen, at de gå helt skallota, utan allenast Dunen och .. små fiädrar. Linné Öl. 83 (1745). Tranan. .. Lång hals, höga ben, skallig, rödaktig nacke, fransar på vingarne. Ström SvFogl. 55 (1839). Skalliga kanariefåglar. Lundquist Jensen HimmH 193 (1907). IllSvOrdb. (1955).
5) om växt l. växtdel l. vegetation o. d.
a) (numera bl. tillf., ngt vard.) om träd l. skog o. d.: som saknar resp. vars träd sakna löv (o. blommor o. d.); avlövad; naken, kal. Skallot ofruchtsam trää. Judas 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: nakna). Skallota skogar. UrFinlH 652 (1754). De gamla, skalliga äppelträden (i Humlegården) gjorde försök att sätta blom. Strindberg RödaR 29 (1879).
6) (numera bl. ngt vard.) om natur- l. markområde.
a) om berg, höjd, holme, trakt o. d.: som saknar (högre) träd (o. buskar), träd- l. skoglös, kal. PJGothus Psalt. M 7 a (1599). Skiön ekeskogh suder och sudvest om kyrkian, vester helt skallote backar. VgFmT II. 1: 74 (1671). Hwitören en holm .. 2 wekor siö (dvs. sjömil) belägen uti hafwet, skalloter eller förutan någon skog. Broman Glys. 3: 705 (c. 1740). Betesmarken war skallig och skoglös, full af Ljung, och 1 alns höga Enbuskar. Linné Vg. 103 (1747). Över skogsvidderna och de skalliga bergen, där endast någon martall och dvärgbjörk hakat sig fast i skreven. Sundström Ljug. 306 (1934).
b) om (odlad) mark, åker o. d.: som (helt l. delvis) saknar vegetation (i sht av säd l. annan kulturväxt) l. har en klen (sådan) vegetation, bar o. d. Hur ofta händer Åhretz gröda / Slår felt och Åkern skallog står. ÖB 69 (c. 1712). Nu ser hon med ens förfallet, de murkna grenarna, de igenvuxna rabatterna, de skalliga gräslindorna. Unnerstad Snäckh. 322 (1949).
7) allmännare.
a) (numera bl. ngt vard.) om byggnad(sdel) o. d.: naken, kal, bar. Cathedral kyrkan .. (i Winchester) ser utan till mycket skalluger ut hafvande allenast ett torn af 25 fots högd, som ej är fullbygdt. Ferrner ResEur. 206 (1760). Kanske dessa kala, skalliga murar (kring de moriska husen i Salé i Marocko) gömmer leende trädgårdar. Cederschiöld Maghreb 110 (1918).
c) (†) betecknande att en flotta blivit illa tilltygad o. mist en stor del av sin besättning. (Den spanska flottan blev) endehls aff Engelsmannen och Holländaren, endehls förmedelst Owäder vppå Nordiske Siön ruinerad och til intet giord, och kom ganska skallot och snoop heem igen. Brask Pufendorf Hist. 63 (1680; t. orig.: gantz kahl).
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara skallig; ngn gg konkretare, om skallig del l. yta l. fläck. Schroderus Dict. 149 (c. 1635). Weste FörslSAOB (c. 1815; konkretare). Den vanligaste orsaken till skallighet är .. utan tvivel seborré. Strandberg Hudsj. 129 (1924).
2) (numera bl. ngt vard.) till 6: egenskapen l. förhållandet att (helt l. delvis) sakna skog l. träd l. (i fråga om mark) vegetation av (i sht odlad) växt; skog- l. trädlöshet; kalhet. Gräsmattorna (i Boulognerskogen i Paris) .. lida af skallighet. Wrangel Paris 273 (1909). NatVästerg. 302 (1951).
Spalt S 3438 band 25, 1969