| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKARPEN, adj. skarpet (VDAkt. 1712, nr 81), skarpne (VDAkt. 1735 F III 7, Linné Sk. 417 (1751)), skarpna (VDAkt. 1723, nr 455, Boije Landth. 201 (1756)).
(†)
1) motsv. SKARP, adj. 5: (torr o.) mager l. benig. För dem, som äro magre och skarpne, besynnerligen för gamla torra och magra, är fläsk och fett tjenligit. Linné Diet. 2: 158 (c. 1750). Kroppen (på ”fräkenormen”) är fast och skarpen. Dens. MusReg. 27 (1754).
2) motsv. SKARP, adj. 21: hård, styv; hårdnad, stelnad, stel. (Hon) hafuer .. slagit .. Gertrud några slag med en gamall skarpin stuguquast. BobgDomb. 16/1 1605. Höfrö kokat med rutna Äplen i Bränwins Dranck med litet Saltpetter, är makalöst, för förkylda Händer och Fötter, samt swulnader och ömhet, at hålla warmt uti eller påläggja; Ty det utdrager och fördelar, samt uplifwar det skarpna Blodet. Strålenhielm Ymp. 35 (1751).
3) motsv. SKARP, adj. 22: (hård o.) torr l. mager l. mullfattig. (Församlingen) är på skarpen stenig sumpig och oiämn ort widt belägen. VDAkt. 1689, nr 1398. Ett litet och skarpet fierdingz hem. Därs. 1712, nr 81. Därs. 1731, nr 707 (om åker). Linnerhielm 1Br. 99 (1797; om ås).
Spalt S 3588 band 26, 1970