Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKARPEN, adj. skarpet (VDAkt. 1712, nr 81), skarpne (VDAkt. 1735 F III 7, Linné Sk. 417 (1751)), skarpna (VDAkt. 1723, nr 455, Boije Landth. 201 (1756)).
Ordformer
(skarpen 16891797. skarpin 1605)
Etymologi
[sv. dial. skarpen; bildat till SKARP, adj., l. möjl. till SKARPNA (efter mönster av sådana ordpar som RUTTEN: RUTTNA)]
(†)
1) motsv. SKARP, adj. 5: (torr o.) mager l. benig. För dem, som äro magre och skarpne, besynnerligen för gamla torra och magra, är fläsk och fett tjenligit. Linné Diet. 2: 158 (c. 1750). Kroppen (på fräkenormen) är fast och skarpen. Dens. MusReg. 27 (1754).
2) motsv. SKARP, adj. 21: hård, styv; hårdnad, stelnad, stel. (Hon) hafuer .. slagit .. Gertrud några slag med en gamall skarpin stuguquast. BobgDomb. 16/1 1605. Höfrö kokat med rutna Äplen i Bränwins Dranck med litet Saltpetter, är makalöst, för förkylda Händer och Fötter, samt swulnader och ömhet, at hålla warmt uti eller påläggja; Ty det utdrager och fördelar, samt uplifwar det skarpna Blodet. Strålenhielm Ymp. 35 (1751).
3) motsv. SKARP, adj. 22: (hård o.) torr l. mager l. mullfattig. (Församlingen) är på skarpen stenig sumpig och oiämn ort widt belägen. VDAkt. 1689, nr 1398. Ett litet och skarpet fierdingz hem. Därs. 1712, nr 81. Därs. 1731, nr 707 (om åker). Linnerhielm 1Br. 99 (1797; om ås).

 

Spalt S 3588 band 26, 1970

Webbansvarig