Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKARV skar4v, sbst.2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr fvn. skarfr, m., nor. dial. skarv, m., fht. scarbo, m., scarba, scarva, f. (t. scharbe), feng. scræf, m.; sannol. av ljudhärmande urspr.]
zool. simfågel tillhörande släktet Phalacrocorax Briss.; särsk. om arten Phalacrocorax carbo Lin., storskarv, kormoran, ålkråka, havstjäder; äv. (o. i zoologiskt fackspr. numera företrädesvis) i utvidgad anv.: fågel tillhörande familjen Phalacrocoracidæ (särsk. i pl., om denna familj). Forsius Phys. 163 (1611). Kinesiska Skarfven (Phalacrocorax sinensis) (övas) af kineserna .. till fiskfångst. 1Brehm 2: 552 (1875). Malm Fauna 337 (1877; om storskarv). FoFl. 1907, s. 97 (i pl., om familjen). Därs. 1936, s. 85 (om fåglar av arten Phalacrocorax capillatus Temm. & Schleg.). DjurVärld 8: 271 (1960). — jfr KRÅK-, MELLAN-, STOR-, TOFS-, TOPP-SKARV.
Ssgr (zool.): SKARV-ART. art av skarvsläktet l. inom familjen skarvfåglar. Nordenskiöld Vega 1: 436 (1880). —
-FÅGEL. särsk. i pl., ss. namn på den till ordningen pelikanfåglar hörande familjen Phalacrocoracidæ. 3NF 15: 361 (1931). —
-SLÄKTE(T). släktet Phalacrocorax Briss. Nilsson Fauna II. 2. 2: 370 (1834). —
-UNGE. SAOL (1950). —
-ÄGG. FoFl. 1915, s. 119.

 

Spalt S 3593 band 26, 1970

Webbansvarig