| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKELA ʃe3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Anm. Ss. förled i ssg användes förr äv. det från t. lånade schiel-. Schielögd, (dvs.) vinnögd. Hof Skrifs. 254 (1753; klandrat ss. onödigt lån från t.).
1) (på grund av felaktighet i inställningen av ena ögat l. båda ögonen, t. ex. för kort l. för lång ögonmuskel) se på sådant sätt att de båda ögonens synaxlar icke konvergera mot samma punkt (dvs. den l. det som den seende vill betrakta), rikta högra o. vänstra ögat åt olika håll, vinda (med ögonen), vara skelögd l. vindögd; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Skelande ögon. Han skelade på l. med vänstra ögat. Skela inåt, utåt. Serenius Fff 4 a (1734). Hafwer barnet, medan det än är spädt, fått den owanan, at skela med ögonen, så kan det botas, om man i flere månader håller det ögat förbundit, med hwilket det ej skelar. Alm(Sthm) 1754, s. 36. (Den för vindögdhet) opererade var ännu, 10 veckor efter operationen, skelande inåt med ena ögat, det andra stod temmeligen rätt. Hygiea 1841, s. 130. (Tjuren) kom, oerhörd och svart, misstroget skelande, vild och stampande i marken. Hallström Brilj. 187 (1896); jfr b. Asklund Fanfar 199 (1934). — särsk.
a) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, abstr. o. konkretare; särsk. ss. beteckning för synfel: (fall av) skelögdhet, vindögdhet, strabism; jfr b slutet. Serenius (1741: Skelande). För omkring 30 år sedan var det en allmänt gängse föreställning att skelande berodde på elak vana. Uhrström Hemläk. 645 (1881). I synnerhet vid höggradiga skelanden .. (kunna) både bestämmandet om hvad som bör göras och utförandet vara pröfvande nog. 2NF 25: 948 (1917). Av 193 fall av skelning som Grönblad undersökte 1934 hade 172 en konvergerande skelning. Wirgin Häls. 4: 80 (1939).
b) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk.: se förstulet l. i smyg l. ”ur ena ögonvrån” (på l. till l. åt ngn l. ngt l. dyl., särsk. ss. uttryck för snikenhet l. avundsjuka l. ovilja l. oärliga avsikter l. otillbörliga l. ovidkommande hänsyn l. dyl.), snegla, se l. titta snett. (”Dygdens älskare”) bry sig intet om, fast mången skelar snett. Brobergen 115 (1708). En Grinare är altid, fast osynligen, lytt och skef, .. Förståndet skelar och hela själen grinar i honom. Thorild (SVS) 3: 92 (1791). Det är blott den .. tålmodigt konservative kinesen, som år från år fortfar att helt lugnt äta sitt ris och sina råttor, utan att skela åt kamratens oxstek och hvetebröd. Beckman Främl. 102 (1885). Ni gaf väl akt på, hur han skelade åt oss? .. Tyckte ni inte, han såg ut att lura på något särskildt. Janson CostaN 1: 58 (1910). I dag behöver (den danske statsministern) Hedtoft inte längre skela till kommunisterna var gång han öppnar munnen, och det kommer han säkerligen att vinna på. GHT 1947, nr 268, s. 3. — särsk. (motsv. a) ss. vbalsbst. -ande l. -ning. Detta skelande till andras omdöme, denna sjukliga räddhåga skulle verka förstörande på hela hennes individualitet. Benedictsson Ber. 86 (1885). Sjöberg Kris. 156 (1926: skelning).
2) [jfr motsv. anv. i t.] (†) skifta (i viss färg), skillra. VetAH 1781, s. 11. Brottet (där en järnstång brutits av) skelade i rödt. JernkA 1826, 2: 148.
Anm. Det i nedan anförda språkprov förekommande skelat är möjl. felaktigt för deelat (jfr DELA, v.1 8, 10). Om något är af migh i någon motto fehlat, / Så är det emot mitt så vett som villie skelat. GCederhielm Vitt. 87 (c. 1700).
-KAPSEL. [jfr t. schielkapsel] oftalm. i fråga om behandling av skelning hos barn: (på glasögon monterad) kapsel övertäckande ögat med den bästa synen (för uppövning av det sämre ögat l. använd ss. förberedelse till skelningsoperation). Wernstedt (1959). —
-VINKEL. [jfr t. schielwinkel] oftalm. om vinkeln mellan ett ögas siktlinje i skelställning och vid tänkt normal fixering. Bergh Ög. 51 (1884). —
-ÖGA. [möjl. urspr. delvis att hänföra till skel, adj.; jfr t. schielauge] skelande öga; äv.: skelögd person. Thorild (SVS) 4: 194 (1795). ÖoL (1852; äv. om person). —
-ÖGD, p. adj. [möjl. urspr. delvis att hänföra till skel, adj.; jfr t. schieläugig] om person l. djur: som skelar, vindögd; äv. i utvidgad anv., om ansikte l. blick o. d.: som kännetecknas av ögonens skelning; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr skela, v.1 1 b). Dalin Arg. 1: 81 (1733, 1754). Tersmeden Mem. 4: 176 (1763; om ansikte). Svartgröna, skelögda gäddor. Sparre Alfåg. 71 (1916). Malmberg Werfel 40Dag. 46 (1935; om avundsjuka).
Spalt S 3717 band 26, 1970