| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKENA ʃe3na2, v.3 -er, -te, -t, -t, äv. -ade (pr. sg. -er (Haneson o.) Rencke Bohusfisk. 137 (1923) osv. — ipf. -te BtFinlH 2: 81 (1550) osv. — sup. -at Topelius Fält. 4: 619 (1864); -t VästeråsDP 11/4 1621 osv. — p. pf. -ad Levander DalBondek. 2: 23 (1944)). vbalsbst. -ANDE.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) i fråga om bearbetning av sten; dels i fråga om att dela sten i tunna skivor (anträffat bl. ss. förled i ssgr), dels: jämna (sten) med mejsel o. hammare. Sedan (slip-)stenen blivit skenad i gången, lades den åter ned (på sida). Levander DalBondek. 2: 23 (1944).
2) föra in kniv mellan de båda hälfterna av musslas skal o. skära loss musslan; äv. med obj. betecknande mussla (särsk. i uttr. skena skal). (När blåmusslorna till agn samlats ihop) gäller det att med ett vant snitt med en liten kniv befria musslan från dess skal — man säger, att man ”skener”. (Haneson o.) Rencke Bohusfisk. 137 (1923). Först måste musslorna ”skenas”. Vi 1950, nr 6, s. 4. Jag hade glömt min slidkniv på Hermans klint, där jag haft den för att skena skal till agn. ETaube i GbgP 1952, nr 169, Bil. s. 1.
3) tillfoga (ngn) kroppsskada (särsk. skärsår); äv. refl.: skära sig (på ngt); förr äv. med obj. betecknande sår, i uttr. skena ngn ngt, tillfoga ngn ngt; äv. mer l. mindre bildl. Dömdes Iöns Ersson .. fför blodszår han skentte Matz Ersson .. i trij finger. BtFinlH 2: 81 (1550). (N. N.) haffuer allenast skent hono(m) i fingret. VästeråsDP 11/4 1621. Hvem vet i huru många skärfvor liberalismen skulle sönderfalla och skena sig på sin egenrättfärdighet och egoism, om ej Vår Herre hölle den ständigt spänstig och vaken genom skräckbilden af det mörka molnet i öster? ZTopelius (1855) hos Vasenius Top. 3: 492. Jag har skenat mig på en glasbit, — svarade Erik. Topelius Fält. 4: 619 (1864).
Spalt S 3761 band 26, 1970