| Publicerad 1971 | Lämna synpunkter |
SKIFFRA ʃif3ra2, v., äv. (numera bl. i bet. 1) SKIVRA ʃi3vra2, v.1, förr sannol. äv. SKIFRA, v. (se anm. nedan). -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING. Anm. Den i ä. tid vanliga skrivningen skifr- kan dels åsyfta samma uttal som skiffr-, dels samma uttal som skivr-. Sannol. har därjämte ett uttal med långt i o. f-ljud förekommit (ski`fra (fh) Weste).
1) refl.: (låta) klyva sig (i skivor), (låta) spjälka l. flisa sig; i sht om bergart l. sten- (block) o. d.; förr äv. om intorkad vätska: bilda flagor l. fjäll; jfr 2. När Sandsten .. skifrar sig i tunna skifvor, då kallas han sandskifver. Wallerius Min. 76 (1747). Stålpulwer med Gulld och fint Silfwer, till lika delar af hwardera .. sammansmälltes ..: tålde tämmeligen wäl att smidas kall; men braknade ändteligen och skifrade sig. Rinman JärnH 482 (1782). Sedan halsen (hos en sköldpadda) var afskuren och bloden utrunnen, skildes det bleka (serum) derifrån, och det röda, som hölt sig åfvanpå, torkades på papper, skiffrade sig och svartnade. Thunberg Resa 2: 75 (1789). Bergarter, som lätt skiffra sig. Östergren (1939).
4) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) om lager o. d. av bergart: skiffrig; numera i sht ss. senare led i ssgn FÖR-SKIFFRAD. Up i dagen woro de (dvs. lagren av kalkskiffer) alt skifrade och sprukne sönder i små flagor. Kalm Resa 3: 425 (1761). Oljeskiffer eller, som man säger, bituminös skiffer är en skiffrad bergart. AutB 60 (1947).
5) ss. vbalsbst. -ing, skiffrighet; utom i ssgn FÖR-SKIFFRING numera bl. mera tillf.; förr äv. konkret, i pl., om (tunna) skifferskivor. Bärgens skifring (bör), där den finnes, .. altid i akttagas och beskrifvas. VetAH 1763, s. 275. (Sv.) Skifringar, pl. (t.) Schieferblätter. Möller (1790). (Det finns) några stycken .. jordstenar så jämnkornige, at skifringen, eller de fina fogornes strykning, icke kan skönjas. Garney Masmäst. 72 (1791). Skifringen af berget, som nästan är stående, löper i NNW. NNordenskiöld (1837) hos Berzelius Brev 11: 188. Skiffern klyfver sig .. (vid upphettning) i en viss grad längs skiffringen och faller sönder till en del. TT 1899, K. s. 56. Gneisen visar en egendomlig skiffring i sin struktur. PT 1901, nr 25 A, s. 3. Skiffring .. (dvs.) klyvbarhet. IllSvOrdb. (1955). jfr BERG-SKIFFRING. särsk. (numera föga br.) i uttr. falsk l. transversal l. transversell skiffring, förskiffring; jfr SKIFFRIGHET slutet. SvGeolU C 57: 25 (1883: transversel). Genom det tryck, som uppstått vid jordskorpans sammandragning .. (har) i sedimenten s. k. falsk skiffring uppkommit, hvilken ofta fullständigt utplånat de ursprungliga skiktens läge. Fennia VIII. 3: 4 (1893). Falsk skiffring, Transversal skiffring .. (föreligger) hos en bergart, då dess skiffring (klyfbarhet) afviker från, bildar en större eller mindre vinkel mot den verkliga lagringen eller skiktningen. 2NF 9: 480 (1908).
-RIKTNING. skiffrighetsriktning; särsk. i uttr. sekundär skiffringsriktning, riktning av förskiffring. ASScF 10: 332 (1875). Fennia XII. 2: 15 (1896: den sekundära skiffringsriktningen). —
Spalt S 3925 band 26, 1971