Publicerad 1972   Lämna synpunkter
SKOCKA skok3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. skocka; jfr fvn. skukka, rynka, veck, nor. dial. skokka (i bet. 2); sannol. etymologiskt identiskt med fsv. skunka, sannol.: kjortel (i ssgn skunkufalz maþer, frigiven träl, sannol. eg. ”kjortelvecksman”, med tanke på att den frigivne vid ättledningen insveptes i (en flik av) den adopterandes kjortel), till den stam som föreligger i SKUNK, utbyggnad på hus m. m.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) förkläde. När hon från sjön vände åter med fisken i skockan, gick hon genom en dal. Norrl. 7: 34 (1907).
2) [växtens veckade blad ha ansetts påminna om ett förkläde] daggkåpa. VetAH 1750, s. 97 (från Jämtl.). MosskT 1893, s. 115 (från Jämtl.).
Ssg (till 2; i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKOCK-, äv. SKOCKA-BLAD. (skocka- 1902) (blad av) daggkåpa. Lindgren Läkem. (1902).

 

Spalt S 4348 band 26, 1972

Webbansvarig