| Publicerad 1972 | Lämna synpunkter |
SKONA skω3na2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(i Uppl. o. i fackspr.) i en slätt (särsk. lerslätt) eroderad slingrande å- l. bäckränna med omväxlande brant o. flack strandbrink; tvärgående ravin i strandbrink; stundom allmännare, om annan sänka i terrängen; företrädesvis använt om förh. i Uppl. SvGeolU Aa 31: 8 (1869). Det lyser av vårlök och viva / i skonans soliga vrå. Thunman Olandssång. 31 (1927). Jumkilsån SV om Hjälmsta, Åkerby s:n. Strandbrinkarna här och var vid den meandrande ån är sönderskurna av korta raviner, i trakten kallade skonor. SvGeolU Aa 199: 83 (1956). I och kring de grunda sänkor, s. k. skonor, som utbildas på stora, starkt betade och trampade havsstrandängar, förekommer (osv.). SvNat. 1968, s. 209.
Spalt S 4602 band 26, 1972