SKORPEN, p. adj.
Etymologi
[fsv. skorpin o. sv. dial. skorpen, skurpen, hoptorkad, skrumpen; jfr fdan. skurpen, ä. dan. o. dan. dial. skorpen, fvn. skorpinn, nor. dial. skorpen, samtliga med bet.: intorkad, skrumpen; rotbesläktat med SKRYMPA, utgörande l. formellt motsv. ett p. pf. till ett starkt verb; vid anv. i nysv. har ordet möjl. delvis till bet. påverkats av SKORPA, sbst. — Jfr SKORPA, sbst., SKORPAD, SKORPNA, v.]
(†)
1) om åker: torr o. karg? Begge gårdarne äro intz större till uthsädhe ähn 10 T(un)ne landh åhrligen och ringa och skorpen äng. VDAkt. 1688, nr 738.
2) tovig. Hestenn war skorpenn aff suet (dvs. svett) ther sackenn (dvs. säcken som han haft på sig) hade leget. HammarkDomb. 30/4 1604.
Spalt S 4631 band 26, 1972
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
