Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRANGEL skraŋ4el, n.; best. -let; pl. =.
(ngt vard.)
1) om handlingen l. förhållandet att skrangla l. vara skranglig, skranglande; ss. förled i ssgr.
2) konkret, om ngn l. ngt som är skranglig(t) l. lång(t) o. smal(t) l. ranglig(t) o. d.; särsk.: skranglig person; jfr RANGEL 2. Tholander Ordl. (1872; exakt bet. oviss; sannol. dock om person). Där var ett par .. (ben), som bort bära upp en stadig figur. Men i stället var det ett litet smalt skrangel med bål som en planka, utan höfter. Öberg Makt. 1: 127 (1906; om kvinna). Östergren (1939).
-DON. klent o. dåligt åkdon, skrangligt åkdon. Davidson o. Thulin Gulbranssen Bort. 197 (1934; nor. orig.: skraklegreier; om släde). —
Spalt S 4746 band 26, 1973