| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRANGLIG skraŋ3lig2 l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKRÅNGLIG skroŋ3lig2, adj. -are. adv. -T.
(ngt vard.)
1) om person l. djur (l. kropp l. gång o. d.): som saknar tillbörlig styrsel l. stadga i hållning l. rörelser; ofta övergående i bet.: lång o. mager, gänglig, ranglig (jfr SKRANKLIG). En lång och skranglig trettonåring. Den nyfödda kalven försökte resa sig på sina skrangliga ben. Envallsson FarlFörtr. 3 (1794; om person). Rademine Knigge 3: 57 (1804; om gång). Det var en kostlig syn att se D. Quijotes gestalt, lång, skranglig, mager och gul. Lidforss DQ 2: 701 (1892). De små (andungarna) — så åbäkliga och fula! — Långhalsade, med skrangliga vingrudiment. Ericson Fågelkås. 1: 168 (1906). Cronquist Ekipage 144 (1952; om häst). DN 1970, nr 72, s. 10 (om person). jfr LÅNG-SKRANGLIG.
2) om växt l. växtdel o. d. (trädgren l. ris l. rot l. käpp o. d.): hög resp. lång o. smal (o. med få l. inga grenar resp. kvistar) o. utan stadga l. fasthet. Wallner Kol. 23 (1746; om tallris). Han skjuter föraktligt läpp och beser / sitt bara ben, som hänger ner / som en skranglig käpp under kroppen. Heidenstam Vallf. 117 (1888). Rötterna (på växter odlade i vatten) växte långa, smala och skrangliga. LAHT 1905, s. 220. Omkring Castel Sant’ Angelo .. (utbredde sig låga utmarker) med små lantgårdar bland skrangliga feberträd och frodigt ogräs. Lagergren Minn. 6: 244 (1927).
3) om tillverkat föremål, i sht möbel: som icke är tillräckligt bastant l. tillräckligt fast i fogarna o. därför saknar den vid föremålets användning behövliga styrseln l. stabiliteten, rankig, ranglig, vinglig; äv. bildl. Braun Dikt. 1: 5 (1837; om stormstegar). Under den brokiga kappan (av ett yvigt språk) skälfver det skrangliga, hopfuskade tankebelätet (i månget diktverk) af fruktan att se sin ömklighet blottad. Framtiden 1877, s. 15. PT 1903, nr 39 A, s. 3 (om åkdon). Ytterlund Upsalaber. 47 (1913; om stolar). ÖgCorr. 1970, nr 2, Bil. s. 3 (om hiss).
Spalt S 4747 band 26, 1973