Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRANKIG skraŋ3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SKRANKOT, adj.
Ordformer
(skrankig 1743 osv. skrankot (-ck-) 1728—1882 (: långskrankoter))
Etymologi
[sv. dial. skrankig, skrankug, skranketer; till SKRANK, adj. — Jfr SKRANKLIG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person l. djur: (lång o.) mager, gänglig, skranglig; äv. om jord: torr o. mager; jfr SKRANIG. Lundberg Paulson Erasmus 57 (1728; om häst). Then skrankiga och onyttiga marken. Vassenius Alm. 1746, s. 27. Jag tror ock ej, at jag då hade lagt tilhopa et pund kött på hela min kropp, så skrankig war jag. Weise 1: 49 (1769). HdlÅgerupArk. 6/6 1786 (om unghäst). — jfr LÅNG-SKRANKIG.

 

Spalt S 4753 band 26, 1973

Webbansvarig