Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRAVLA skra3vla2 l. skrav3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.); jfr SKRAVEL.
Etymologi
[sv. dial. skravla; jfr d. skravle, skramla, släpa sig fram, gå tungt, nor. skravle, prata strunt, sladdra, nor. dial. skravla, tala vitt o. brett, skryta; avledn. av (stammen i) sv. dial. skrava, knarra, skramla, pladdra, fvn. skrafa (nor. dial. skrava), prata, av ljudhärmande urspr. — Jfr SKRABBA, v., SKRAVLA, sbst., SKRAVLIG]
1) (i sht i vissa trakter) avge l. åstadkomma ett hårt o. torrt ljud som liknar (l. utgör) det som uppstår då ngt skrapar mot ngt l. torrt skinn knycklas samman l. röres l. då tunn is trampas sönder l. småstenar röras mot varandra o. d., skrapa l. knastra l. rassla l. raspa o. d.; äv. opers.; i p. pr. äv. om ljud: som utgör ett sådant ljud. Jagh hör Prästen thet klaghe, / At the (dvs. råttorna) pijpa och skrafla fast, / och göran (dvs. göra honom) skadha vthan rast. Forsius Fosz 86 (1621). (Gropsanden) består af stora Korn ock Flintslägte, och bör skrafla då man den tager emellan händerna. CJCronstedt PVetA 1741, s. 9. En nöt skraflar icke allena i säcken. Lind (1749). Brauner Bosk. 40 (1756; opers.). VexiöBl. 1822, nr 33, s. 3 (i p. pr., om pergament). Stundom uppstå (hos djur, angripna av mjältbrand) .. stora, utbredda och oömma swullnader, som gifwa ett skraflande ljud när de strykas med handen. Tidén Bosk. 83 (1841). Skolbarnen .. stönade högljutt och skravlade oavbrutet med sina växande extremiteter. SvD(B) 1953, nr 91, s. 8. särsk. (†): harkla; hosta upp o. spotta ut slem o. d.; jfr SKRAKA, v. Linc. (1640; under screator). Cellarius 174 (1729). jfr UT-SKRAVLA.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ägna sig åt onyttigt l. dumt l. tomt prat l. pladder l. skrävel o. d., prata l. pladdra l. skrävla o. d. (äv. i uttr. skravla med munnen); äv.: uppträda skrytsamt l. med stora later o. d. Lind (1738). Roman Holbg 169 (1746: med munnen). (Under dryckeslaget) Dricker sig (gubben) stundom en slurk, nu åter med grannen sin skraflar. Strand NeliSuec. 37 (1753). Håll dig man rak i tiden, du skrumpna marquetenterska, och skrafla bäst du gitter i dammask robkofta, du skall väl stoltisera mindre här (dvs. i underjorden). CIHallman 139 (1776).
3) gå tungt l. med möda, släpa sig fram; i den särsk. förb. SKRAVLA PÅ.
4) [sannol. avledn. av SKRAVEL 3 c] stenhugg. föra bort stenavfall från stenhuggning; särsk. ss. vbalsbst. -ning. SD(L) 1901, nr 133, s. 2. BlekB 1938, s. 145.
Särsk. förb.: SKRAVLA PÅ10 4. (i vissa trakter) till 3: med möda l. under stor ansträngning fortsätta att gå, tungt gå l. släpa sig vidare l. framåt. Rosendahl Lojäg. 146 (1956).
Avledn.: SKRAVLARE, m. [sv. dial. skravlare] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: pratmakare l. skvallerbytta l. skrävlare. Lind (1738). Möller (1807).

 

Spalt S 4782 band 26, 1973

Webbansvarig