| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRED skre4d, förr äv. SKRÄD, sbst.1, n.; best. -et; pl. =; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKRE skre4, n.; best. -et l. -t; pl. -n l. =; äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKREDE skre3de2, n.; best. -et; pl. -en; förr äv. (i bet. 2 b) SKREDA, f.
b) motsv. SKRIDA 2 c, om en massas (särsk. jord- l. sten- l. snö- l. ismassas) skridande l. ras (utför en sluttning); ofta konkret, om (formation bildad av) massan, särsk. om glaciär. Föll thär ned af Fiället en stor Skreda med Stenar och Leer, träffandes Konung Anund och hans Folk. Peringskiöld Hkr. 1: 44 (1697). Vägvisaren upplyser att detta är en farlig plats på vintern, då laviner och skred komma nedstörtande. Hedin Transhim. 3: 543 (1912). Inträffade skred ha i viss mån bekräftat, eller i varje fall icke motsagt den cirkulärcylindriska formen hos glidytan. MeddGeoteknInst. 1: 40 (1946). — jfr BERG-, BLOCK-, FJÄLL-, HÄFTE-, IS-, JORD-, LAND-, ROTATIONS-, SNÖ-, STEN-, VÅR-SKRED m. fl. — särsk. i jämförelse l. i mer l. mindre tydligt utförd bild, i uttr. som beteckna att ngn l. ngt drabbas av ngt som är våldsamt som ett skred l. att en (plötslig o.) kraftig förändring (till det sämre) av läget inträffar (för ngn l. ngt); jfr JORD-SKRED slutet, LAVIN a. Vid Poltava hade olyckan fallit öfver .. (K. XII) som ett skrede. Heidenstam Karol. 2: 102 (1898). När han betraktade Emil och lade märke till hans förstörda utseende, antog han, att ett skred gått förödande fram över dennes liv, ett skred, som berövat honom jämvikten. Browallius Plats 265 (1936). IllSvOrdb. (1955).
3) (i vitter stil, mera tillf.) motsv. SKRIDA 6, i fråga om tid: (sakta) gång. Under tidernas skred. THolmberg i IAfskedStund 5 (1913).
4) (†) steg, fjät; äv. ss. längdmått, betecknande en (ungefärlig) längd motsv. längden av ett steg; äv. oeg. l. bildl. (jfr 8). Genom tina Sädh skal alt folck på iordenne welsignat warda. Medh thetta löfftet kom Gudh medh sin ewiga Sons mandom, åter itt skredh närmer. PErici Musæus 1: Q 1 b (1582). På alla theras Skreedh tager man wahra: Ja, alle the betar som the äta, räknas them i Munnen. Schroderus HoffWäck. 237 (1616). Thenna ort lågh widh fämtusende skredh ifrån Staden. Dens. JMCr. 345 (1620). Thetta sa’ Mercur ok teeg / Seen med stora Skred fortsteg. Lucidor (SVS) 183 (1672). Schultze Ordb. 4402 (c. 1755). — särsk. i det bildl. uttr. följa ngns skred, följa l. efterapa ngn. Naturen träffar öfver Konst, som föllier hennes skred. SColumbus Vitt. 124 (1669).
5) (i vissa trakter) rad l. tåg l. följe (av levande varelser l. fordon o. d. som (sakta) röra sig i en viss riktning). Ulfven hade på senare tid tagit sig för att draga fram genom bygder och ödeland i stora skreden. Högberg Vred. 2: 122 (1906). Jag drömmer, att jag rullar fram över asfalt i ett jättelikt skred av bilar och människor. Fogelqvist Minn. 93 (1930).
6) [jfr 5] (i vissa trakter) härmask, daggorm, ormdrag; jfr SKREA, LUS-KUNG 2. Klint (1906). jfr: Mask- l. silverskred. Östergren 6: 445 (1939). — jfr SILVER-SKRED.
7) (†) om den sträcka som en sågstock förflyttas under en enda sänkning av sågen, matning (se MATA, v. 5). VetAH 1769, s. 29.
C.
8) (†) i vissa bildl. uttr. (jfr 4).
a) [sv. dial. gå över skreet; jfr äv. dels SKREV, sbst.1 1, dels SKRIDA ÖVER 1 b o. ÖVER-SKRIDA] i sådana uttr. som gå l. träda över skredet, gå utom skredet, gå över (allt) skred, överträda det rätta skred, gå över gränsen l. utanför ramen för vad som är måttligt o. tillåtet l. tillbörligt l. lämpligt l. överskrida sina befogenheter, icke hålla måttan, gå till övermått l. överdrift, överdriva o. d. (i uttr. gå utom skredet äv.: hoppa över skaklarna); över hövan och skredet, omåttligt. (Vi önska) att I vele tilskicke och förordne någre förstondige trogne och beskedelige karrer till höffvidtzmen opå same skep, som icke träde öffver skrädet eller thet them bliffver befaledt. G1R 26: 276 (1556). Hos store Herrar går thet nu medh Maatreedning fast öffuer skredet, så at offta hender thet Herrarna för Öffuerflödigheet skull wämjas widh Maten. Schroderus HoffWäck. 292 (1616). Blygd är .. (hustruns) skranka, / Hur långt, hur vidt, hur bredt hon just i hvart bör gå, / Att hon thäd rätta skreed eij öfverträda må. SColumbus Vitt. 132 (1671). Sylvius Curtius 718 (1682: öfwer höfwan och skredet wredgas). Rudbeck Atl. 4: 76 (1702: går öfwer alt skredh). (Sv.) Gå utom skredet .. (t.) aus dem Geschirr schlagen. Lind (1749). Professorerne .. förswara .. (studenterna) i alt hwad möjeligit är. .. De ruska wäl på hufwudet, då det går öfwer skred; men de weta, at de hafwa at göra med ungdom. Posten 1769, s. 415. HTSkån. 6: 370 (1771). Meurman (1847).
b) i uttr. gå ur skredet, gå ur ledet; överge (sin plats i) en viss fastställd ordning o. d. Menniskian .. hafwer gådt vthur skredet, Men the andra Werldennes parter stå vthi sin ordning. Sylvius Mornay 276 (1674). Karl, gå ur skredet! / Två man i ledet, / Annars blir hon (dvs. Regeringsgatan) allt för trång. Bellman SkrNS 1: 140 (c. 1770).
c) i uttr. komma av skred(et), bli ifrån sina sinnen o. d. Lind (1738: af skred). Dens. (1749: af skredet).
d) i uttr. i ett enda skrede, i ett sträck. Jag låg uti ett enda skrede fyra dagar .., i en ständig feber. CFFredenheim (1776) i MoB 3: 221.
Anm. Det är ovisst huruvida SKRED i det i nedan anförda språkprov förekommande, numera obrukliga uttr. komma på skred, med en bet.: fördärvas, bli moraliskt förstörd l. dyl., hör till d. o. l. till SKRÄD, adj. [jfr dels komma på glid (se GLID, sbst.2 1 b), dels komma på sned]. (Sv.) Komma på skred, (fr.) se pervertir, s’enfoncer. Berndtson (1880).
(2 a, b) -HALL. (†) sten som rasat ned l. kommit ned i samband med ett jordskred l. dyl. VDAkt. 1735, nr 337 (1672). —
(2 a) -MÅTT. (†) (vid snickeriarbeten använt) mätinstrument med ställbart anslag. JernkA 1833, s. 640. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 198. —
(2 b) -SKÅL. i sht geol. vid skred bildad skålformig fördjupning; av orörligt material bildat skålformigt parti över vilket vid skred den skridande massan rör sig. Fennia XLVII. 9: 7 (1927). SvGeogrÅb. 1950, s. 193. —
(2 a) -STÅNG. (i fackspr.) vid säljakt o. d. på isbelagt vatten använt, skidliknande, långt o. brett bräde, på vilket man (liggande på magen) förflyttar sig fram över isen; jfr säl-skida, skrid-stång. Luukko PohjPohjanmKesk. 441 (i handl. fr. 1562). TurÅ 1937, s. 279. —
(2 b) -VARNINGS-MÄRKE. järnv. på bansträcka uppsatt varningsmärke angivande skredrisk. SvD(A) 1959, nr 35, s. 15.
Spalt S 4783 band 26, 1973