| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKREVA skre3va2, v., förr äv. SKRÄVA, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) om person: sära på benen (i sidled) så att en jämförelsevis vid vinkel bildas mellan dem (o. knäna, oftast äv. fötterna komma på jämförelsevis stort avstånd från varandra) l. hålla benen i en sådan ställning (särsk. i uttr. skreva med benen, spärra ut benen); i förb. med adv. betecknande riktning o. d. äv.: förflytta sig med benen särade på ett sådant sätt; äv. oeg. l. bildl., om djur l. med ben försett föremål, betecknande en benställning (med benen riktade snett utåt) som liknar den som en människa intar, då hon särar benen; ofta i p. pr. (äv. mer l. mindre adjektiviskt, äv. i överförd anv., om benställning l. sits l. gång l. steg o. d.), stundom äv. liktydigt med: grensle; jfr SKEKA, v. Linc. (1640). Lind (1738). (Jätten) skrefvade, blank, jernbeskodd i grenen. MarkallN 2: 168 (1821). Nederst på golfvet (under kärlhyllan) skrefvade järngrytor med svarta ben. Öman Ungd. 78 (1889). Fångvaktaren (skrefvar iväg). Hallström VenezKom. 116 (1901; i scenanvisning). Så hoppade .. (skatungen) ned på golfvet, gick med skrefvande löjliga steg och den långa stjärten på sned, först öfver till den ena sidan af verandan, så till den andra. Ahlgren Papir. 12 (1901). (Sv.) Sitta skrefvande (t.) rittlings sitzen. Klint (1906). Skrefvande sits (till häst). Dens. Hästen .. skrevade brett med bakbenen. Koch Timmerd. 77 (1913). Goan reser sig upp och lyfter undan klädnaden, skrevar brett och kastar .. sitt vatten på marken likt ett sto. Lundkvist HistÅs. 29 (1969). — jfr UT-SKREVA. — särsk.
a) i uttr. skreva över ngt, placera sig l. stå l. sitta o. d. med ett ben på vardera sidan om ngt; sitta grensle över ngt; äv.: skrevande kliva över ngt. Björkegren 1097 (1784). Jag (hade) låtit utgräfva en liten håla, hvarest jag såg vatten framsippra. .. Jag brukade alltid stå och skrefva öfver denna lilla källa, då jag inriktade min mörsare. Lilljebjörn Minn. 33 (1874). Genvägar kunde han ta sig, var han ville, det var ingenting som hindrade. Han skrevade över gärdesgårdar och småsprang i utförsbackarna. FrStigStätt. 1916, s. 147. Det var ett halmlass med en gammal bonde skrevande över rågan. Bergman Hancken 195 (1920). Lustigt såg det ut när käringen skrevade över rovraden och lät vätan spraka mot kålen. Lindström Österhus 327 (1952).
b) med konstruktionsväxling, med pluralt subj. betecknande ben l. knän: inta l. (vanl.) ha den ställning som erhålles, då ngn skrevar; ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i pl.: som ha en sådan ställning, i sidled bildande en jämförelsevis vid vinkel resp. (om knän) vitt åtskilda. Rydberg DSkön. 182 (1889). Den lille karlen där (i spårvagnen) med det stora hufvudet och hängmagen mellan de skrefvande knäna ser faktiskt ut som ett foster. Siwertz Flan. 65 (1914). Marianne .. hasade ner på golvet med huvudet lutat mot väggen. Benen skrevade oskönt. Delblanc Homunc. 30 (1965).
2) jäg. ss. vbalsbst. -ning, om höger- o. vänsterbenens särställning hos djur (villebråd), varigm ett visst (för olika gångarter varierande) avstånd mellan höger o. vänster sidas spår uppkommer; äv. (o. vanl.) om det därvid uppkomna avståndet mellan spåren. BiblJäg. 4: 32 (1897). Man kan hos däggdjuren urskilja .. olika gångarter: skritt, trav (osv.). .. Medan relativt stor skrevning och liten steglängd äro utmärkande för skritt, kännetecknas travspåren av obetydlig skrevning och ökad steglängd. Behm 378 (1920).
SKREVA OMKRING10 04 l. KRING4. gå omkring med skrevande gång o. d. Hallström VenezKom. 117 (1901). —
SKREVA UT10 4. i uttr. skreva ut med benen o. d., föra ut benen i sidled så att en jämförelsevis vid vinkel bildas mellan dem l. hålla benen i en sådan ställning. Nyblom Hum. 185 (1874). Berndtson (1880). jfr utskreva.
Spalt S 4789 band 26, 1973