Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKROM skrom4, sbst.1, förr äv. SKRUM, sbst.1, n.; pl. = (Spegel).
Ordformer
(skrom 1685—1955. skromm 1684. skroom 1704. skrum c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. skrom, skrum, i bet. 1, 2 o. d.; motsv. nor. dial. skrum, svampaktig, porös massa; jfr sv. dial. skrom(m)a, hästhov, stor (o. åbäkig) kvinna, hål i ruttet träd, skråmog, stor, grovlemmad, skrummug, skrymmande, samt SKRUMMA o. SKRYMMA, v.1; möjl. samhörigt med SKROM, sbst.2]
1) (†) om ngt skrymmande l. stort o. ihåligt l. tomt; anträffat bl. dels i bet.: skrymmande hus- (skal) l. byggnad(sruin), dels i bet.: tom rymd, universum; jfr 2. Then heela Jorde-Boll, then i nu täflens om, / Sampt Himlens vijda Hvalff och alt thet stoora Skrom, / Som ingen kan med Syn ey heller Tancka mäta, / Thet skal een Åskie-Blix på Domedag upfräta. Lagerlöf Vitt. 64 (1685). The många höga skrom, som vppå bergen stodo (i Rom) / I fordom tijd, ännu få lända folck til godo, / Med konstigt huggen sten, som daglig tädan tagas. Spegel SalWijsh. 27 (1711). Skrum, skrom .. (dvs.) tomt skråf .. (lat.) inanis quædam, sed vasta machina. Schultze Ordb. 4411 (c. 1755).
2) (skrymmande o.) porös massa o. d.; särsk. (o. numera bl. ngn gg i anslutning till ä. framställning) = SKROV 1 slutet; jfr 1. (Vår jord är) Een Klimp, som är aff Matk och otäck Hyra full, / Dher thet, som fägerst är, ey annat är än Mull; / Ett Skromm, som alt taer moot och släpper alt, som såller / Och växlar alt i alt, men ingen ting behåller. Lagerlöf Vitt. 60 (1684). Malmen (säges) löpa i Suhlu, när han sätter sig i een Tiärna mitt uti steen .. det som sitter uti kring kallas skrom. Cletscher RelStKopparbg 62 (1696). När .. värman kom till hielp upsmältes materien (dvs. ”en underjordisk fetma”), dock icke hel ock hållen, ehuru oljan nästan kom i siudning; utan blef ouplöst qvar ett likadant segt skrom, som tilförne, när materien för sig sielf smältes. VetAH 1743, s. 11. Rinman (1789). Lindroth Gruvbrytn. 2: 44 (1955).
Ssg (till 2): SKROM-BRÄND, p. adj. (numera bl. ngn gg i anslutning till ä. framställning) om rostgods: bränd så att ”skrom” bildats l. uppkommit. Ekman RelSmältewStKåpparbg 26 (1704). Lindroth Gruvbrytn. 2: 22 (1955).
Avledn.: SKROMAKTIG, adj. (†) till 2: som (i viss utsträckning) har karaktären av ett ”skrom”, porös o. pipig. Som jag hvarken kan räkna .. (ämnets) osmältelige ock skromaktige sega residuum egenteligen för något bitumen: eller (osv.). VetAH 1743, s. 12.

 

Spalt S 4983 band 26, 1973

Webbansvarig