| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKROVLIG skrå3vlig2 l. skrov3lig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SKROVLOT, adj.
1) som l. vars yta har skarpa (se SKARP, adj. 2) l. hårda (o. ofta kantiga l. veck- l. skrynkelformiga) upphöjningar l. ojämnheter, ojämn på grund av sådana upphöjningar; i sht förr äv. dels om ngt (t. ex. eldslåga) som enbart till formen uppvisar skarpa ojämnheter, dels allmännare: ojämn l. knölig l. knotig (se särsk. c); jfr SKRYNKLIG. Skrovlig yta. Skrovliga berg, fjäll, klippor, särsk. om berg osv. som äro ojämna på grund av (skarpa) utsprång, remnor, stenblock o. d. Then skråflote Camelen. Spegel GW 226 (1685). Serenius EngÅkerm. 240 (1727; om bark). Slät yta reflecterar mer, än skroflig. Bergman Jordkl. 2: 108 (1774). Gerelius Gasupplysn. 60 (1825; om låga). (J. L. Gérôme) lämnar .. (sina elever) den allra största frihet vad behandlingssättet beträffar, man får måla tjockt eller tunnt, slätt eller skrovligt. AEdelfelt (1874) hos Söderhjelm Prof. 207. Ansigtet var skrofligt och brunt likt skalet på en mogen valnöt, men i detta ansigte fans det ett par ögon, hvilkas blick pastorn sent skulle glömma. Benedictsson Folkl. 8 (1887). Under det insjöisen är slät och jämn på ytan, blir havsisen på grund av sitt bildningssätt skrovlig och ojämn. Eriksson HavLiv. 183 (1926). Lagergren Minn. 5: 71 (1926; om ödlor). Solen gömde sig bakom en skrovlig fjällsiluett. DN(A) 1964, nr 193, s. 15. — särsk.
a) (numera föga br.) bot. i uttr. skrovlig pepparling, svampen Lactarius scrobiculatus Scop. ex. Fr. (vars fot har intryckta gula fläckar l. gropar), svavelriska. Romell Lindblad 164 (1901).
b) om trakt l. ort l. jordyta o. d.: som l. vars terräng uppvisar l. är fylld av (skarpa l. branta) ojämnheter (berg, dalar o. d.); oländig; numera bl. (mera tillf.) i anv. som uppfattas ss. mer l. mindre oeg. (jfr 2). Dhet .. emellan (haven på månen) liggiande wijda Landet befant iagh så ludit och skråflut, at ingen Foot effterläts där at göra nogot Stegh. RelCur. 14 (1682). Jordytan är väl, genom en myckenhet högder och dälder, ojämn och skråflig; men på alla ställen, där stilla vatten finnes, är den likväl jämn; ty vattenytan är alltid horizontäl. De Rogier Euler 1: 194 (1786). Skären (dvs. skärgården), till utseende ej sällan grof, skroflig, mager och förfärlig, har en ljuf och mild vind öfver sig i flere af sina dolda småvikar. Almqvist Kap. 71 (1838). Allvin Mo 43 (1857).
2) i bildl. l. överförd anv. av 1 (jfr 1 b), i fråga om intryck av annat slag än syn- l. beröringsförnimmelse: grov l. sträv l. hård o. d.; särsk. dels i fråga om ngns sätt att uppträda l. vara (numera företrädesvis i sådana uttr. som skrovlig yta): sträv, barsk, grov, taggig, tvär, dels om verklighet l. tillvaro: bister, hård, osminkad; i sht förr särsk. om (litterärt arbete o. d. med tanke på) form l. stil: oslipad, opolerad, rå, äv.: klumpig, otymplig. Under den skrovliga ytan klappade ett gott hjärta. Intet slag af Poësi torde .. fordra den versens flytande lenhet .. som det Elegiska. .. Jag nämner ej detta derför att jag tror mig, med mina matta och skrofliga versar, ha till någon del uppfyllt denna fordran. Tegnér Brev 1: 68 (1803). Umgänget med Fruntimmer .. är .. för sådana skrofliga naturer som min och många andras en slipsten hvarpå all skadlig ojemnhet .. bör afnötas. Därs. 2: 379 (1823). Man .. (måste) beklaga, att .. ibland .. (läkarna) en viss kantig och skroflig ensidighet röjer sig, antingen absolut för eller ock absolut emot hvad de hafva att lära i och af folklifvet. Frey 1843, s. 444. NordT 1885, s. 622 (om stil). Under en lång följd af år fortsatte .. (P. H. Ling) att .. utsända sina väldiga epos och dramer, hvilkas vackra syftning dock ofta förfelades genom en alltför uttänjd och skroflig form. SvH IX. 1: 274 (1910). Det är slut nu (i Tyskl.) på de geopolitiska utsvävningarna och på världsväldesdrömmarna. En skrovlig verklighet tränger på. Militären försöker så gott det går att anpassa åtgärderna efter den. GHT 1943, nr 183, s. 8. — särsk.
a) (†) om rysning: kraftig o. med tydligt upplevd hudsammandragning l. med en förnimmelse liknande den man erfar vid beröring av skrovlig yta. (Sv.) En skroflig ryssning, (t.) ein rauhschüttelnder Schauder. Möller (1807).
b) (†) om ämne, närmande sig bet.: föga inbjudande, svårsmält. (Agardh) klädde de i andras ögon torra och skrofliga ämnen, han med en mångsidig sakkunskap behandlade, i en så poetiskt skimrande drägt, att han med sanning kan sägas hafva .. besjungit sitt fädernesland. Carlson i 2SAH 33: 58 (1861).
3) [specialanv. av 2] i fråga om sätt att tala l. sjunga l. ljuda o. d.: grov; hes; rosslig; sträv; rostig. Skrovlig röst, stämma. Vara skrovlig i halsen, vara hes l. rostig i halsen. Hör hur Syntaxis ornata / Flöder ur Rectorns skrofliga trut! Runeberg (SVS) 2: 16 (1823). Hygiea 1842, s. 276 (om hjärtljud). Rösten begynner (i målbrottet) förändra sig; den blir ställvis skroflig och hes. Wegelius Musikl. 2: 196 (1889). Holmström LändStränd. 1: 42 (1913; om sång). Ett oroligt, skrovligt knäppande här och där från träden (kunde) helt hastigt giva tillkänna, att man ovälkommen råkat in i ett björktrastrike. Rosenius SvFågl. 1: 58 (1914). Han skrattade ett skrovligt skratt. Nilsson BombiNick 104 (1946). — särsk. (numera bl. tillf.) om ord l. språk: som ljuder strävt l. ger ett strävt intryck l. dyl. Järta 2: 333 (1824; om språk). Säg mig ett skrofligare ord än (isländskans) hraun! Det värkar nästan som dagen efter. Engström Häckl. 100 (1913).
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara skrovlig; ofta konkret(are), särsk.: skrovlig(t) fläck l. parti (i resp. av ngt), skrovlig yta. Serenius Bbb 1 a (1734). Svårligen lärer någon anse .. (en viss svampart) vid första påseendet för annat än skrofligheter i barken. VetAH 1817, s. 94. ”Hönsskinn” (tillfällig skroflighet i huden). WoL 536 (1885). Utanför hamnen ligger hafvet ljust och blänkande, och några stänk af silfver ha fastnat på skrofligheterna i de båda nästan spöklika klippor, som vakta inloppet till Gustavia. Melander Långtur 107 (1896). Skenet (från kvällssolen) slätade ut skrovligheterna på marken. Men gårdstunet förblev ändå skymt ifrån det kulliga krönet där hon satt. Aronson FjärdeVäg. 12 (1950). särsk. (†) till 1 b: oländighet. Titus .. angrep Makedonerna, som genom lokalens ojemnhet och skroflighet hindrades att sammansluta sig till falang och gifva sin slagtordning erforderlig täthet och djup. Emanuelsson Plut. 3: 263 (1843).
2) i bildl. l. överförd anv. (jfr 3), motsv. skrovlig 2. Det är .. bildningen, som framkallar och befordrar — icke efter wanliga föreställningssättet afnöter — de skrofligheter och spetsar, som utgöra den naturliga individualiteten! SvLittFT 1833, sp. 170. Med versifikationen är jag icke alltid fullt så nöjd ..; men dylika skrofligheter kunna lätt affilas. Tegnér Brev 8: 127 (1837). Emellertid är det klart, att .. Fröding skulle känna sig mindre angenämt berörd av ett och annat i den Bååthska skrovligheten. Fjelner SkMannLd 96 (1935).
3) till 3: egenskapen l. förhållandet att vara skrovlig; heshet; jfr 2. Ett genomgående utmärkande drag (i det stockholmska uttalet), .. är en viss skroflighet i rösten. Landsm. 1: 606 (1880). Hammar (1936). särsk. (numera bl. tillf.) till skrovlig 3 slutet. Dessa anmärkningar (av Fröding) röra sig .. om det språkliga välljudet. En för andra tämligen betydelselös skrovlighet i språket, några för skarpa ljud i närheten av varandra .. anmärkas. Svenson FrödingDiktn. 137 (1916).
Spalt S 5006 band 26, 1973