Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRYNKIG skryŋ3kig2, förr äv. SKRYNKOG, adj. -are. adv. -T; förr äv. SKRYNKOT, adj.
Ordformer
(-ig 1755 osv. -iog 1669—c. 1750. -iot (-j-, -tt) 1538—1755. -iut 1681 (n. sg.)— 1684. -og 1723—1764. -ot 1698—1828 (arkaiserande). -ug 1723)
Etymologi
[fsv. skrynkiotter, skrynkotter, sv. dial. skrynk(i)og, skrynketa m. m.; till SKRYNKA, sbst.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) Aurivillius Gr. 96 (1684). Östergren 6: 483 (1940; angivet ss. sällan förekommande).
1) motsv. SKRYNKA, sbst. 1 a, = SKRYNKLIG 1; äv. bildl. VarRerV 9 (1538; under rugosus). Han (dvs. Gud) haffuer migh (dvs. Job) giordt skrynkiottan. Job 16: 8 (Bib. 1541). Rudbeck Atl. 2: 404 (1689; bildl.). En jungfru .. är helt slät och fin i ansigtet, en käring åter skrynkog som en hopkramad näsduk. Linné Diet. 2: 220 (c. 1750). Hyllet (hos svamparten Onygena equina) är hvitgult, än slätt, än skrynkigt och mjöligt på ytan. VetAH 1815, s. 120. Elefanten har en tjock, naken och skrynkig hud. Holmström Ström NatLb. 1: 20 (1851). Schulthess (1885).
2) motsv. SKRYNKA, sbst. 1 b, = SKRYNKLIG 2. Se Era Manchetter. .. De äro skrynkoge. Knöppel Förtret. 6 (1740). Klädningen sitter skrynkigt. Sahlstedt (1773). Schulthess (1885).
Avledn.: SKRYNKIGHET, r. l. f. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 2: skrynklighet; rynkighet. Björkegren 2466 (1786). Auerbach (1913).

 

Spalt S 5089 band 26, 1973

Webbansvarig