| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRÅE skrå3e2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat)
1) om person: (svag l. eländig l. oduglig) stackare; spektakel, skrälle, ”elände”; jfr SKRÅ, sbst.7 Bara de som verkligen dugde till nå’tt, skulle .. utmärkas (med adelstitlar), och det skulle sedan vara riktiga herrekarlar, som hvar och en ville ta’ af sig hatten för, och intet så’na skråar och uschlingar, som nu vilja stoltsera och kallas för herrar. Knorring Torp. 1: 197 (1843). Går du i barndom, din skråe, som inte vet om ett sånt stort land! ropte Sammel (till utlänningen som icke visste var Sverige låg). Siwertz Vatt. 26 (1925). Jag (dvs. en gammal torparhustru) är ju bara en stackars skråe, men så länge jag kan spinna till måttes åt Frua, så (osv.). Spong Kråkn. 72 (1963).
2) i sg. best., om djävulen; särsk. ss. svordom: fan. Knorring Torp. 1: 180 (1843; ss. svordom). (En person som berättat om vissa vidskepliga bruk sade till slut:) Det var bara att tjäna Skråen .. med. Sundén AllmogelVg. 99 (1903). Utbölingarne .. hade tillbragt natten under brohuvudet. .. ”Hör skråen till att leva indianer så här!” huttrade den äldre så kulet. Högberg Baggböl. 1: 214 (1911).
Spalt S 5120 band 26, 1973